Hallå är det någon hemma här? Hör du mig? Hallå vart är du? Vart har du tagit vägen? Hallåååå! Nej jag vägrar lyssna på henne, hon bara tjatar så. Hon är djävligast vid sänggående och på morgonen. Fy fan rent ut sagt. Då mal och mal hon. Under dagtid funkar det så där. Bara jag har att göra så är det lugnt. Jag slutade lyssna på henne redan när jag var 13 14 år.
Då sa jag till mig själv att: om jag ville ha ut något kul av livet, så sluta lyssna för fan. Helgerna var fulla av kläder, sprit och smink en och annan snygging kom förbi. Betygen gick inte längre på banan men, kul det hade jag. Efter nia träffade jag en kille som var störtskön helt underbar på att fixa och trixa. Kläder jo det var mycket kläder, hon hade slutat tjata.
Det fotades en del, alla ville ha mig på bild. Livet var stenkul. Men det roliga tog slut fort. Det roliga i livet kostade ofantliga pengar,höll jag i gång hela nätterna så vart det svårt att se ut som en nyponros på arbetstid. Nå ja det gick ett tag, efter det var det mera lättare att bli fotad avklädd. Ambitionerna försvann och jag blev en likadan.
Han som var störtskön och helt bäst hade tröttnat för länge sedan. Nu vart jag mera vald, valde aldrig själv. Jo nu skrek hon där inne igen, vart var mina drömmar? Va de det här jag ville ha? Va det detta som var det jag strävade efter? Nej detta vart inte mitt val, det fanns inget i det här jag ville ha. Men var det mitt val?
Hon där inne sa det, hon var riktigt tydlig när hon förklarade att det va just det här jag valde? Jag valde det varje dag hela tiden…. Nej! Det fick inte vara sant! Inte en enda gång hade jag valt! Men ju högre jag sa det till mig själv, ju mera oväsen gjorde hon. Hon va inte nådig vill jag lova fy fan för hennes röststyrka.
Så synd att hon bara va en röst utan någon livsstyrka….
I dig är jag ful men jag måste få vara vacker i mig själv, det fula i mig är att jag så gärna vill vara vacker i det som är du. Det är det som gör mig ful och inte så vacker. Det du tycker är fult i mig är egentligen min innersta och vackraste sten. Jag säger det inte till dig. Utan håller med dig att det är det fula i mig. Men inom mig gråter jag tårar stora som troll. Det finaste i mig har du gjort till fult.
Det fina med dig är att du kan föra dig och uppföra dig alltid. Prata när du får och vänta på din tur. Se på andra va de vill höra och säga det med en klang så de tror de hör det som de vill höra. När jag pratar så pratar jag som alltid. Lindar inte in och säger det jag ser. Folk vet att det jag säger är inte sånt som de vill höra, så till mig lyssnar dom bara när dom måste och inte kan värja undan.
Man tycker om dig, till och med jag tycker om dig. Men jag vet att dina ord är flata, ord som inte är mening med något som håller. Det är ord som lindrar men till sist står man där med trasiga band och inte kan lindra längre. Det är då jag tycker om mig. Det är då det blir annorlunda i mig, då blir mitt fula den vackraste av stenar.
För jag lindande in banden du talade om, jag lyssnade på din klang och förstod att det du sa var inget att ha. Det räckte med att lyssna. Ta av det du sa, behövde jag inte. För min sanning är lite hårdare,inte så mjuk. Redan innan dina ord tystnat, hade jag förberett mig på det som skulle ske.
Jag klandrar dig inte, som alla andra nu gör. Nej jag står här och ser att den sanning du ville ge oss. Det var en sanning du så gärna ville att den skulle vara sann. Tänk om du hade lyssnat på mig bara lite grann och inte sagt att det va fult……..
Små små fötter, barfota fötter. Så där små rosa fötter, oförstörda oförbrukade och mjuka. där log den lilla tösabiten och sprattlade med sina fötter. Tänk så många steg de där små fötterna skulle gå. Så många skoskav kommer att bli till. Många sandkorn som kommer skakas ut, för att dessa fötter ska få ro och gå några meter till. Små små fötter kommer bli trötta små fötter. Kommer bli trötta, blöta sandiga fötter. Kalla ibland som kan värmas av min hand, små barfota fötter vinkar i kapp till solen där uppe i skyn. En vacker dag kommer dessa fötter gå sina egna vägar, stoltsera ut i livet som är menat till ägaren av dessa små underverk till fötter. Vilka vägar kommer dessa små fötter att gå, kommer det vara fötter som är stabilt förankrade i livet till fötternas ägare? Eller kommer de flyga och sväva ovanför molnen ibland. Vilka val och frågor kommer dessa fötter att uppleva? Vems steg kommer dessa små fötter att ta. Kommer de gå sin egen väg eller blir det en lånad snålblåsväg? Hur som helst kommer de trampa upp egna stigar, gå vägar som va menade för dessa små små barfota fötter.
Snön hade börjat töat bort i början av Mars. April bjöd oss på en dans i vad som skulle komma framåt. Det va varmt så varmt så det va skönt att sitta ute och stjäla sol. Fast det är klart man kan ha jackan på som Dessan sa. Så ute hade vi suttit jag och barnen, de små söta, prinsen och prinsessan. Jag hade haft mitt kaffe och barnen sin saft. Bullarna va inte nybakade men nyinköpta från ICA i byn. Solen hade torkat upp gräsmattan på utsidan och lyckats locka fram grönt i rabatterna. Om det gröna va blommor eller ogräs va mindre viktigt för mig. Kanske va det inte heller så att solen lockat fram det gröna, kanske till och med va fjolårets ogräs, vad visste jag. Bara det är grönt så är det fint gult funkar också. Solen som vi längtat efter solen, och när den väl tittar fram så är det som hela livet lyser upp och blir vackert. Till och med klädhögen med skrynkliga ostrukna kläder blir en dans i vårens sol. Altanmöbler som ska slipas och oljas, jo oljan är inköpt och slip-papper med, men jag tycker det är fin med det där lite mörkare trät vad gör det om det är oslipat och lite mörk? Altanen som skulle byggas redan förra året har inte ont av att vänta ett år till. Det är ju våren som hittat hit igen. Solen som värmer, att hänga ut kläder på tork gör livet frisk och somrigt, även om det bara är våren som slagit sig till ro och visat oss sin skönhet. Jag ska också slå mig till ro, lapa lite sol och fundera på va jag kan skuta upp tills imorgon, eller vem vet till nästa vår kanske ….. Finns mer kanelbullar på Ica så inte ens det behöver jag bry mig om. Tussilagosafari där emot, det kan man bry sig om…..
Allt hade stannat, tio i tio stannade alla klockor på i den lilla byn. Alla och allt blev stilla i den rörelse som de gjorde just då tio i tio. Det fanns fåglar med öppna näbbar, en hund som precis ställt sig på tre ben, hade inte börjat kissa för snön hade inte blivit gul. Allt verkade vara som en tredimensionell tavla. Det kändes konstigt att gå där för varje steg han tog så var han rädd. Steget in i den gräns där han började uppleva dovheten hade varit på gränsen där Färgelanda över gick till Bäckefors. Men redan i Högsäter hade han känt av den där tryckande känslan i kroppen som om något tryckte ner honom i skorna. Då hade skorna känts som de hade ett par extra tynger, det va svårt att inte trycka ner pedalerna i botten på bilen. Det hade börjat bli svårt att hålla sig inom hastighetsbegränsningarna.
När han kommit till Råggärd var det som om fötterna vägde tio kg. Någonstans vid skogsdungen där de gjorde torv, stannade han bilen genom en kraftansträngning. Det gick inte längre att köra bilen. När han lyfte upp benet från bilgolvet sög de sig fast där igen. Som om golvet i bilen var magnetiskt. Han öppnade dörren för att ta sig ur bilen. Då var det som om det va 30 grader varmt där ute. Han fick använda sina båda händer för att lyfta ut sitt vänstra ben ur bilen. NU kändes den magnetiska kraften bara i högerbenet. Med en högre ansträngning tog han nu sitt högra ben och lyfte ur det ur bilen.När han kom ut bilen släppt trycket i fötterna, nu surrade det mera som om fötterna hade somnat.
Det va verkligen en temperaturskillnad mellan Färgelanda och Bäckefors var första tanken som han kom på sig att tänka. Fast det bara låg tre mil ifrån, så var det högsommar värme här. I morse när han tittat på temperaturen i Färgelanda hade den visat på 12 grader. Visst våren va i full gång, men bara tolv grader hade hans temperaturmätare visat honom vid sju i morse. Känslan av att fötterna verkade sova gick inte över, men han lämnade bilen där vid vägkanten. Började gå emot den lilla byn Bäckefors. Ju närmare han kom byn, desto mer blev den sovande känslan i fötterna. Nu hade den börjat smyga sig upp över knäna. Färgelanda hade sedan länge varit snö fritt, men här va marken ännu täckt av vit snö. Han tyckte det va konstigt att snön kunde ligga kvar nu när det va så varmt.
När han kom fram till korsningen i Bäckefors. Den korsning där man kan välja om man ska till lilla staden i Bäckefors eller om man ska till Bengtsfors eller Mellerud. Så kändes det som om hela kroppen hade slumrat in. Fast han var helt vaken, så var känslan i kroppen att varenda muskel och sena i kroppen hade slummer i sig. Han var tvungen att vila sig emot ett litet kabelskåp som stod vid sidan av vägen. När han borstade bort den vita snön från skåpet, tyckte han det var konstigt att snön va så lätt och inte ens kall. Denna snö var mera som ett varmt ludd som vitt dun men formen av snö.
När han gick förbi Statoilmacken och restaurangen Facklan, tyckte han det va konstigt att människorna där inne verkade ha stannat i sina rörelser. Det var också då han för första gången upplevde tystnaden. Inte ljud hördes inte ens av hans steg. Efter busstationen mer inne i byn började han känna av den svaga doften av lavendel. Han brukade hata doften av lavendel den gav han huvudvärk. Nu började till och med tankarna bli sövande.
Mitt inne på Torget vid Konsum affären hittade han henne. Hon satt där vid marken och i en rörelse som om hon just släppt i väg en fjäril på sin första flygtur. När han vände blicken emot skyn såg han även den lilla fjärilen. Som var helt stilla i luften. Han såg hunden som lyfte på benet, men inte ännu hade lyckats klämma fram sina droppar. Stegen i honom att slutat bli steg. Nu var även han en av dom som stannat där som inte rörde sig, som inte visste om att tiden inte längre fanns…
Hennes skinn känns varmt, huden är blek. Hennes andetag kommer stötvis ibland snabbare än andra. Den luft som andas är tung och hjälper henne inte att bli hel. Ögonen har slutat glittra de är glansiga, inte glittrande. Det var som om det levdes ett liv bakom ögonen, ett liv som vi andra inte kan uppleva, Kanske hade hon redan gett upp, till trotts att vi satt där runt omkring och älskade henne. Kärleken gör hel men, inte om hoppet inte finns. Kärleken helar om man vill bli helad. Kanske har hon tröttnat på alla brutna löften och all klang av kärlek. Kanske har hon blivit döv från dessa toner. Jag reser mig upp, måste få luft. Men vill inte gå utan att fått smeka hennes kind. Kanske är detta den sista smekning, hon får av mig i sitt levande liv. Kanske är detta den där sista smekningen jag någonsin skulle får ge henne i hennes levande i livet.
Är vårt liv tillsammans slut nu? Är allt som har varit slut. Eller finns det ett liv efter dessa veckor av väntan, på att allt ska vända. Kommer det någonsin att vända? Vad kommer att hända mig om det går åt det håll, jag inte vill? Vem kommer att ge mig alla kloka ord, det brukar ju vara hon som ger mig klokheten. Kommer hon vara ensam där när hennes skepp seglar till den där andra stranden. Den där stranden dit vi levande inte når. Finns det ens en strand? Om det nu finns en strand kommer då någon finnas på den stranden som håller hennes hand? Visar henne vägen fram? Eller tar det bara slut? Är ett slut i så fall bara ett tomt svart slut? Eller är det ljust skimrande slut där kroppen själen och självet får den frihet som hennes liv alltid strävats efter. Ett sista andetag där ute i frihetens ådra, sedan gick jag in i det rum som varit hennes hem i några år. Alla sakerna står uppställda på rad det börjar skymma. rummet där vi som älskar henne sitter börjar få mörka vrår.
Jag håller hennes hand, hon håller om min hand hårt som om hon var rädd där hon låg. Jag och min dotter pratar om det liv som varit mitt och hennes. Tiden står nästan still. Min son sätter sig bredvid sin gammelfarmor. Han klappar henne på kinden tar hennes hand i sin.
Det är som om det går en sista suck genom rummet, tiden verkar stanna. Pulsen känns inte längre farmors liv bakom ögonlocken verkar ha stannat upp. Jag skriker och gråter vill inte lämna henne vill inte att hon ska lämna mig kvar här helt ensam. Men så inser jag hon bor här just här inom mig. Hennes klokheter har sitt bo inom mig. Hennes röst kommer alltid vara levande i mig. Farmor jag släpper dig fri nu, segla iväg till den där andra stranden. Jag vet att du kommer att stå där en dag då jag seglar dit. Då kommer du återigen leda mig framåt. Ännu så länge är jag här och går på de stigar du visat mig här i livet. Du har ju förberett mig genom livet. Nu ska jag prova själv gå för första gången…
idag gav jag våra små chilisar lite extra kärlek. Eller kanske är det inte kärlek utan mera omvårdnad. Maken står för den där dagliga vården av våra små, han vattnar, tittar till och har koll.
Jag kollar i och för sig på våra små skönheter dagligen, men det där som att vattna glömmer jag av. Jag kan se att: oj den där den behöver vatten, men efter det är det något som händer, kan till och med ta med mig vattenkannan till köket. Men sedan brister det på något sätt, telefonen ringer, disktrasan behöver tvättas eller oj kanske ska städa skåpet eller sånt dumt. Var på jag liksom glömmer av det där vattnet. Sedan kommer maken hem och ger dom vatten så de överlever de små.
Idag blev det den där lilla extra omvårdnaden av de små. Tog bort fula blad, flyttade runt de små så ljuset kommer på alla skönheter. Torkade rent bordet…
Jo, hon har lite lösa skruvar hon den där, sa du. Jag tittade upp mot himlen och funderade på vad jag har.
Det är inte bara lösa skruvar hon har, hon är rätt lössläppt också, sa du. Hon den där bejakade sig själv, tänkte jag och rodnade vid tanken. Hon har lösa skruvar, är lössläppt och håller löst i plånboken, sa du. Frikostighet är en dygd kände jag.
Hon slösar rätt mycket på det där med ord, sa du. Jag kände hur solen värmde min kind.
Hon är inte alltid så nog med sanningen, sa du. Själv funderade jag på hur mycket sanning det var i dina ord.
Hon färgar håret var sjätte vecka, sa du.
Hon tar verkligen en stor plats i ditt liv, sa jag.
Du tittade på mig som om jag svurit i kyrkan. Kanske var det just det jag gjorde …..
Finns mer kanelbullar på Ica så inte ens det behöver jag bry mig om. Tussilagosafari där emot, det kan man bry sig om…..
Malixskrivpuff's Blog 