Skriv om oväsen.

3 mars 2012

Skriv om oväsen.

Ett djävla liv vad det, rent av vidrigt. Att det aldrig fick vara tyst. Inte en enda gång, var det stilla. Det sorgliga var att han viste inte om det var i honom eller där ute, som det var oväsen. Rösterna var inte längre viskande, inte heller milda. Han kunde inte bestämma sig för om det var rösten inom honom, eller om de var utanför röster.  Till och med så att han var rejält rädd ibland.

”Viska, viska snälla ni kan ni fan inte viska i stället!”, skrek han ut. För att försäkra sig om att både ut och insidan hörde hans vädjan. ”Viska för i helvete! ”

Ingen förändring, lika djävla mycket väsen, det hjälpte inte hur han än bar sig åt. Han blev mildare i rösten. Svängde runt i tanken, la sig ner på golvet för att ställa saker till rätta.  ”Snälla ni, alla ni som är runt omkring mig, kan ni vara tysta?” Tysta, så att jag får ro till att tänka klart min tanke. Nu hånskrattade det både inom och utom honom. Men han såg inte vart ifrån det kom. Hur han än försökte lokalisera ljudet som gick det inte. Det var överallt.

Tog sig upp från golvet, gick in i rummet innan för köket. Letade i högen med lump, efter nått att stoppa i öronen.  Gick fram till sängen som aldrig hade sett vare sig lakan eller täcke. Skakade fram de två sista valium från burken. Två stycken, svaldes, tillsammans med önskningar om lugn och ro.

Det blev mörkt, ljumt i rummet.  Han låg på sängen och hörde bara ekon från rösterna.  Dom var inte lika uppmanande längre.  Röstläget var mera milt än för en timma sedan.  Bilder seglade förbi honom. Bilder om hur han ätit upp tabletter utan att räkna dom.  Just nu minns han inte om det var idag eller för länge sedan.  Nu njöt han bara av rösternas små viskningar. Nu slapp han lyssna så noga. Denna gång skulle de nog försvinna för alltid. Bara han gjorde allt rätt denna gång. Bara han till punkt och pricka gjorde det som den första rösten uppmanade honom att göra. Det var bara så svårt att skilja ut den rösten, ifrån dom andra. De andra rösterna var ju där för att fälla, göra honom illa.

Skriv om att fria.

29 februari 2012

Skriv om att fria.

Fria, tänkte han fria. Fria, skulle han fria eller fälla. Hopp, några sekunders hopp smög in i tanken. Gör jag om samma igen eller ska jag göra tvärt om? Här tog hoppet ett skutt, hissnade kittlingar  flyttade det i den vanliga slentrianhandlingen.  Gör jag tvärt om, så är jag inte sjuk.  Bara skåpet och han själv bar på hemligheten.

Han stängde skåpet tyst, så att ingen ens skulle kunnat ana att han öppnat det. Två klappar, tre blinkningar med vänster öga och två intryckningar med nyckeln, två varv runt skålen med Nyckeln sen ner i fickan i sitt trygga förvar.

Fan det var ju en vanlighetsdag idag, ändå gick han inte från sin rutin. Fria, fälla. Nej inte idag heller hade han vågat fria, han fällde i stället.  I skåpet ligger nu bevis på fällandet.  Fällandet, skammen och återigen den vänligt återkommande känslan av mörker, flyttade in i hans tanke. Skåpet, idag hade skåpet och han slutit ett avtal.  Idag var det han och skåpet för alltid. Nu visste han, att det var så. Skåpet med sin tystnad, han med sin flinkhet och sin kärlek till det mjuka.

Snart skulle de normaliserande vanlighetsdagarna flytt ut för gott, och skåpet bli hans tillflykt för alltid.  Han visste att det var så, det stod så skrivet.  Om han inte tog till sig det som var hans kall, skulle världen utanför ruttna bort och inga mjukheter skulle finnas kvar. Inte ens dom mjukheter som skåpet bevarade. Även  skåpsskatterna skulle ruttna bort. Det var därför han var så illa tvungen att av säga sig friheten från skåpet. Skåpets makt och lag är den regerande.  Han gick två varv runt mattan, tre blinkningar med vänster öga och två intryckningar i väggen som visste sanningen.  Nu skulle han inta den sista måltiden utanför skåpet.  Två  Mariekex, tre ostskivor och två kokta ägg.  För varje sak han plockade fram på bordet så var han tvungen att klappa två gånger, tre blinkningar med vänster öga två intryckningar på kylskåpsknappen. Det hade redan blivit mörkt så även idag var det försent att träda in i skåpsvärlden. Han fick göra nya försök i morgon.

Skriv om ett skåp.

28 februari 2012

Skriv om ett skåp.

Bakom dörrarna bodde hemligheter. Hemligheter som var fula, sorgliga och avskyvärda. Bakom dörrarna till det gamla skåpet bodde det troll, troll i tankar och ord. Troll som gjorde ont och som var blinda för det som var vackert. Skåpet i sig var egentligen vackert. Men allt som doldes bakom de låsta dörrarna, gjorde skåpet fult.  Gjorde att människan som bodde tillsammans med skåpet, hela tiden var tvungen att ständigt slåss mot osynliga djävlar. Djävlar som bara skåpsinnehavaren såg och visste om. En gång för länge sedan var han som vilken pojke som helst.  Men den svarta dagen då för länge sen, förvandlades hans människa på insidan och kröp ut i verkligheten.

Verkligheter som inte skonade honom inte en sekund. Verkligheterna bodde bakom de låsta dörrarna i skåpet.  Skåpet som den gången för länge sedan visade honom helvetet i att vara människa. Människa så fast och förbunden till detta förbannade skåp. Hans verklighet i helvetet hade kommit smygande i små portioner. Det gjorde att ingen reagerade från dagen var för sent. För sent till förvandling, försent till att vända åter.  Bara han och skåpet stod ut med hans handlingar. De var riktiga bundsförvanter och förvarade vedervärdorna till och med för sig själva ibland.

Vissa dagar då normaliteter traskade in i deras vardag, fanns hemligheterna i glömskans land. Men en dag här eller där gjorde inte att vare sig han, hans handlingar eller skåpet försvann.  Efter några normaliserande dagar kom verkligheternas verkligheter i fatt honom igen. Så var det alltid sedan  skåpet den där dagen för länge sedan. Visat honom sin solida solidaritetskänsla, med att bevara de avskyvärda hemligheter som de delade, han och skåpet.  Hans hand strök över skåpets låsta dörr, idag skulle den förbli låst. I dag var en av de normaliserande dagarna på besök igen.

Tiggerier

24 februari 2012

Skriv om att tigga

Det är inte så att hon inte är medveten, egentligen vet hon att tiden är belånad. Hon vet om att hon inte är kärleken i livet. Men vet att med rätt kort, om korten spelas rätt.  Till och med rätt handslag kan göra att hon får mera lånad tid. Till sist kanske tiden är hel, då skulle hon slippa låna av någon annan. Vad som helst kan egentligen hända. Han kan få en knäpp, inse att hon är allt det där som han vill ha, hans fru kan hitta någon ny, det skulle ge högre odds till hennes fördel.

Hon vet att tiden är lånad, räntan är hög. Ändå låter hon tiden gå, lever för stunden då han är där. Lever som en låne- bok. Nöjer sig med korta ögonblick, då han är villig att ljuga henne full med lögner. Hon älskar tiden, lögnerna och den spänning som finns i att låna en annans man.  Njuter av att veta att han efter besök hos henne, är disträ, kort och mindre närvarande.  Hon njuter av att längta, efter alla sms som flyttar in i hennes mobil. Ibland skickar hon tillbaka, sitter sedan och önskar att kvinnan som delar hans liv och lön, ska få syn på det hon skriver.  Hennes önskan är ännu inte en sanning. Önskan har inte blivit sann ännu.

Hon ber om någon minut till ibland, ibland är det mera än böner. Hon tigger kärlek som andra tigger pengar. Hon tigger, i verkligheten betalas tiggerierna i en flaska vin sent, några timmars lånad kärlek.  Ibland en middag i ett främmande land, ort eller krog.  Men att tigga till sig en morgonpromenad i parken utanför hennes lägenhet, är ett tiggeri som aldrig kommer att bli sanning. Chansen skulle bli för stor, han skulle kunna bli avslöjad. Så tiggeriet är alltid avskrivet, redan innan det flyttar in i tanken………

 

5 februari 2012 Skriv om ett uppdrag

5 februari 2012

Skriv om ett uppdrag

Du slutförde det uppdrag du tog åt dig.  I all din glans stod du där, lekte chef i de stora pojkarnas rum. Du växte in i din stora roll i livet. Men det du inte då viste. Var att livet i den arena som nu fanns till hands, där du nu skulle tränas. För att kunna springa och leka i. Var en sandlåda där du blev minst, bland alla de andra skrämda pojkarna.  Den litenhet som fanns i den nya skrämmande lådan var din, men bara till låns, om du sprang de stora pojkarnas varv.  Du bytte bort alla heliga stunder av gemenskaper och tilliter.  Bytte bort till att istället pendla mellan liten, stor, stor liten. Det  var inte lätt att leka på de olika plan, som var ditt uppdrag.

Den gamla trygga planen, där du stampat tillsammans med de dina. Är inte längre så trygg, hemvan för dig. Du växte ur, du blev helt enkelt för stor, fick inte längre plats! Den plats du hade haft, var inte en självklarhet, den försvann i det uppdrag som du så gärna kämpat för.  Det gick inte att smila sig in, inte heller slå sig fram. Du fick ditt uppdrag, men till en kostnad som aldrig skulle kunna vinnas tillbaks. Du var ensam nu, ensam med ditt uppdrag. De stora pojkarna, där i, i de cirklar skulle du nu få kämpa dig till en plats, en roll. Du skulle vara tvungen att stjäla dig till en roll, nu vara tvungen att ta dig en plats, en roll.  Tyvärr så är inga platser där självklart till alla. Här ta man sig en plats. Men  du är inte tillräckligt härdad och stor.  Utan din storhet bor i titeln och rangen, din chefsroll är liten. En liten simpel chef, en liten lakej . En liten chef som bara tilldelas livets nödtorftigheter. En liten mellan chef, som är liten i storheter och stor i litenheter. Men du fick ditt uppdrag, det fick du ……

2 februari 2012 Skriv om att vara förskonad.

Ja du, har till och med varit för, förskonad. Alla dina egenheter, olater och bladigheter har gjort ditt liv till skonad. Därför bor du nu där i all den osäkerhet och ångest, som du känner. Vars så god det är ditt pris. Det är det pris som du får betala för din avhållsamhet. Men även för den godhjärtlighet som dina föräldrar bjöd dig på. De ville skona dig från sorg, oförrätter och livskris. De viste inte att de istället kastade dig till vargar, som dreglande satt i ring och bara väntade in tillfället. Förskonad från VAD? Förskonad, förskonad från livet själv. Gömd, glömd och sårigt bar in på bara kroppen. Den förskoning som du blivit serverad är livsstöld, mord på livet bestulet av aningslösheter i oförsorger. Förskonad, ja, du ett o-aningslöst ord, aningslöst korrupt som i ditt liv visar på krig, sorglöst krig i rader av okända känslor som hittar till dina villovägar. Likt ett hav som kokar upp och varnar för sorg död, och känslohav.

http://nysida.malix.se/

6 juni 2011 Skriv om något typiskt svenskt

Nej, inte heller denna gången överaskade hon. Även nu var det som att hon var precis lagom. Inte för färgstark eller för högljudd.  Överaska tänkte han, men för fan överaska nån djävla gång. Inte ens då de hade sex var det för mycket eller för lite.  Bara lagom, ljudlöst nä inte riktigt. Bara lagom pilsk.  Inte ens sminkade hon sig mera eller mindre.  Även här var det lagom.

Nu skulle de hälsa på hennes lagoma familj. Pappan som var en helt vanlig lagom pappa, klippte gräset lördagar den tid på dygnet som alla andra. Hennes mamma va lagom präktig,  och mammans mat var lagom god. Inget slösande på vare sig kryddor eller fett, bara lagom. Brodern och hans fru skulle komma dit samtidigt, hennes bror var allt annat än lagom. Hela hans kropp täcktes av tatueringar, hans hår var för långt och okammat.  Hans mörka ögon blixtrade till ibland, den tjocka kedja av 24 karats guld var alltid glimmande. Inte ens här var han lagom.  24 vem fan har 24 jo om inte hennes bror.  Broderns fru va inte heller hon lagom.  En ypperligt sexig kropp, brösten som  visade det dom skulle,  hennes blick  visade honom att deras sex var sex som gav mer. Tror inte ens deras sex var nog. Han kände hur han satt där i bilen och hetsade uppsig av sin flickväns brors sexliv. Inte  berodde det på hennes bror utan  på hans fru.  Åtsittande kläder som framhävde det som hennes kropp bjöd på.  Nu djävlar blev han kåt, de skulle stanna här.  Han tog sin hand på sin körande flickväns lår.  Harklade sig och sa till henne att stanna bilen.

-Nej, men det går ju inte Klas, vi är ju sena om vi stannar, jag vill vara där på utsatt tid, hörde han sin flickvän säga.  Den kåthet som han känt la sig genast på sin plats igen, för att inte komma tillbaka. Åter igen vandrade tankarna på hans lagoma tjej.  En typisk lagom helsvensk flickvän hade han. Hopplöst lagom tänkte han och den gnutta av inte lagomhet inom honom dog, sipprade ut i intet då han insåg att hans lagoma flickvän antagligen hade en helt lagom pojkvän.  En ljudlös suck fick plats i stunden, uppgivenhet och en ospännande lagomhet flyttade in i hans tankar. Nej, inget kunde vara mera lagom en han och hans helt lagoma flickvän, som hade sin lagoma familj.  Till och med den brokiga o-lagoma  broderna passade ju in som det helt lagoma svarta fåret som oftast fanns i varje lagoma svenska familjeidyll…. så till och med där bodde det lagomhet.

Utmaning 2011:77 – 18 mars Skriv om något oslagbart.

Inte någon kapitulation, här inte, inte ens en chans. Inte en millimeter, närmare här inte. Bort, ta bort, långt bort! Slagbart är i oändlighetens land, någon annanstans, där du inte når.

Du får faktiskt inte!

Nej!

Inte hit, inte längre, försvinn och ta bort dina tassar från mitt jag.

Idag är det jag som är stark, idag är det jag som är vacker, unik och inte din.

Nej aldrig mera din, inte en sekund av ett uns dammkorn att jag finner mig vid din sida. Nej det räcker nu, idag är det jag som är klar, värd mera och inte kapitulerad.

Oslagbart var ordet ja, ett ord som du inte kan, inte vet om, inte förstår…..

Oslagbart…….

Utmaning 2011:75 – 16 mars Skriv om något tillkämpat.

Rasande raseri, flyttade in på sekundens hundradel. En liten ledsen flicka ligger i sängen och gråter, en liten flicka som är en prinsessa av vår släkt. Du är en av dem som genom förvandlingen blev ett As utan känslor. Vi älskade dig, bjöd in dig i vårt hem, litade på dig, vi skyddade dig, vi ville dig väl. Men i mitten av alla välvilliga viljor att du ska må bra.
Du knullade du, knullade sönder hela situationen, du våldtog min familj. Du våldtog mig i den heder av okänsliga vansinne. Jag känner inte nått för dig, för dig och ditt, du kunde lika gärna vara död. Så ser jag det, detta har du tillkämpat dig själv, genom dina val, dina handlingar.
Ett år av självförakt, har orsakats av dig, ditt självförakt knarkar du sönder.  Tänk dig, jag missunnar dig att knarka bort dina känslor, Jag missunnar dig att fly från dina tankar och dina samveten. Millimeter för millimeter vill jag skövla våldta och förkasta dig, dina lögner, och ditt väsen. En paradox i parodi i sjukheter bor det inom dig. En Liten flicka, en liten oskyddad flicka, råkade ut för dina sjukheter, du är ett djur, skam, skuld och samvete. Jag skulle vilja att du levde hela livet i din skuld och din skam som du så gärna kastar på andra.
Förlåtelse, nej det finns inte längre mera kraft att förlåta, för mig är du inget, inget annat än ett odjur. En liten flicka! Kommer att alltid minnas händer som var händer av någon annan, som hon inte ville ha på sin kropp. Det struntade du i. Du tog och tog.  Samtidigt som du gav henne skuld och skam. Skyldighetskänslor, som borde bo i dig inte i en liten flicka. Flickan har ett helt liv att leva. Och du har just nu orsakat ärr i kroppen på hela henne, i hennes hela liv.  Den lilla flickan är dotter till en mamma.  En mamma som just nu inte kunnat skydda sin lilla dotter.
Inget är längre vackert i dig, ingenting är längre vackert med dig. Det  finns inget vackert i dig utan bara sjukhet.

Utmaning 2011:28- 28 januari Skriv om att trampa vatten.

IGEN ÅTERIGEN…

 

Trampar febrilt i vatten känner jag.

Igen

Trampar så djävla febrilt att mina sinnen förvirrar stundens viktighet.

Återigen

Vem, eller vad, gjorde så här?

Igen

Hjälp, känner igen och ser hur det igen blev som då.

Återigen!

Som förra gången, som gången innan det.

Igen

Hur blev det så här ?

Återigen?

Vad är det som gör att jag inte fann, inte såg och inte hittade?

Igen?

Som sagt trampar febrilt i samma djävla stund av vatten.

Återigen!

Något i dessa ord och känslor säger mig som alltid att det är något viktigt jag missat.

Igen!

Något uppenbart viktigt som jag glömmer eller väljer att inte se.

Återigen!