Tiden som försvann

Skrivpuff 8 feb.

http://www.flickr.com/photos/timpeartrice/12479842544/sizes/z/in/photostream/

Allt hade stannat, tio i tio stannade alla klockor på i den lilla byn. Alla och allt  blev stilla i den rörelse som de gjorde just då tio i tio. Det fanns fåglar med öppna näbbar, en hund som precis ställt sig på tre ben, hade inte börjat kissa för snön hade inte blivit gul. Allt verkade vara som en tredimensionell tavla. Det kändes konstigt att gå där för varje steg han tog så var han rädd.  Steget in i den gräns där han började uppleva dovheten  hade varit på gränsen där Färgelanda över gick till Bäckefors. Men redan i Högsäter hade han känt av den där tryckande känslan i kroppen som om något tryckte ner honom i skorna.  Då hade skorna känts som de hade ett par extra  tynger, det va svårt att inte trycka ner pedalerna i botten på bilen. Det hade börjat bli svårt att hålla sig inom hastighetsbegränsningarna.

När han kommit till Råggärd var det som om fötterna vägde tio kg. Någonstans vid skogsdungen där de gjorde torv, stannade han bilen  genom en kraftansträngning. Det gick inte längre att köra bilen. När han lyfte upp benet från bilgolvet sög de sig fast där igen. Som om golvet i bilen var magnetiskt.  Han öppnade dörren för att ta sig ur bilen. Då var det som om det va 30 grader varmt där ute.  Han fick använda sina båda händer för att lyfta ut sitt vänstra ben ur bilen. NU kändes den magnetiska kraften bara i högerbenet. Med en  högre ansträngning tog han nu sitt högra ben och  lyfte ur det ur bilen.När han kom ut bilen släppt trycket i fötterna, nu surrade det mera som om fötterna hade somnat.

Det va verkligen en temperaturskillnad  mellan  Färgelanda och Bäckefors var första tanken som han kom på sig att tänka. Fast det bara låg tre mil ifrån, så var det högsommar värme här. I morse när han tittat på temperaturen i Färgelanda hade den visat på 12 grader. Visst våren va i full gång, men bara tolv grader hade hans temperaturmätare visat honom vid sju i morse. Känslan av att fötterna verkade sova gick inte över, men han lämnade bilen där vid vägkanten. Började gå emot  den lilla byn Bäckefors. Ju närmare han kom byn, desto mer blev den sovande känslan i fötterna. Nu hade den börjat smyga sig upp över knäna. Färgelanda hade sedan länge varit snö fritt, men här va marken ännu  täckt av vit snö.  Han tyckte det va konstigt att snön kunde ligga kvar nu när det va så varmt.

När han kom fram till korsningen i Bäckefors. Den korsning där man kan välja om man ska till lilla staden i Bäckefors eller om man ska till Bengtsfors eller Mellerud. Så kändes det som om hela kroppen  hade slumrat in. Fast han var helt vaken, så var känslan i kroppen att varenda muskel och sena i kroppen hade slummer i sig. Han var tvungen att vila sig emot ett litet kabelskåp som stod vid sidan av vägen. När han borstade bort den vita snön från skåpet, tyckte han det var konstigt att snön va så lätt och inte ens kall. Denna snö var mera som ett varmt ludd som vitt dun men formen av snö.

När han gick förbi Statoilmacken och restaurangen  Facklan, tyckte han det va konstigt att människorna där inne verkade ha stannat i sina rörelser.  Det var också då han för första gången upplevde tystnaden.  Inte ljud hördes inte ens av hans steg.  Efter busstationen mer inne i byn började han känna av den svaga doften av lavendel. Han brukade hata doften av lavendel den gav han huvudvärk.  Nu började till och med tankarna bli sövande.

Mitt inne på Torget vid Konsum affären  hittade han henne. Hon satt där vid marken och i en rörelse som om hon just släppt i väg en fjäril på sin första flygtur.  När han vände blicken emot skyn såg han även den lilla fjärilen.  Som var helt stilla i luften.  Han såg hunden som lyfte på benet, men inte ännu hade lyckats klämma fram sina droppar.  Stegen i honom att slutat bli steg. Nu var även han en av dom som stannat där som inte rörde sig, som inte visste om att tiden inte längre fanns…

Carina Ikonen Nilsson