Den där andra stranden….

Frihet

Hennes skinn känns varmt, huden är blek.  Hennes andetag kommer stötvis ibland snabbare än andra. Den luft som andas är tung och hjälper henne inte att bli hel. Ögonen har slutat glittra de är glansiga, inte glittrande. Det var som om det levdes ett liv bakom ögonen, ett liv som vi andra inte kan uppleva,  Kanske hade hon redan gett upp, till trotts att vi satt där runt omkring och älskade henne.  Kärleken gör hel men,  inte om hoppet inte finns. Kärleken helar om man vill bli helad.  Kanske har hon tröttnat på alla brutna löften och all klang av kärlek. Kanske har hon blivit döv  från dessa toner. Jag reser mig upp, måste få luft. Men vill inte gå utan att fått smeka hennes kind. Kanske är detta den sista smekning, hon får av mig i sitt levande liv. Kanske är detta den där sista smekningen jag någonsin skulle får ge henne i hennes levande i  livet.

Är vårt liv tillsammans slut nu?  Är allt som  har varit slut. Eller finns det ett liv efter dessa veckor av väntan, på att allt ska vända. Kommer det någonsin att vända? Vad kommer att hända mig om det går åt det håll, jag inte vill? Vem kommer att ge mig alla kloka ord, det brukar ju vara hon som ger mig klokheten. Kommer hon vara ensam där när hennes skepp seglar till den där andra stranden. Den där stranden dit vi levande inte når. Finns det ens en strand?  Om det nu finns en strand kommer då någon finnas på den stranden som håller hennes hand? Visar henne vägen fram? Eller tar det bara slut?  Är ett slut i så fall bara ett tomt svart slut? Eller är det ljust skimrande slut  där kroppen  själen och självet  får den frihet som hennes liv alltid strävats efter. Ett sista andetag där ute i frihetens ådra, sedan gick jag in i det rum som varit hennes hem i några år. Alla sakerna står uppställda på rad det börjar skymma. rummet där vi som älskar henne sitter börjar få mörka vrår.

Jag håller hennes hand, hon håller om min hand hårt som om hon var rädd där hon låg. Jag och min dotter pratar om det liv som varit mitt och hennes. Tiden står nästan  still. Min son sätter sig  bredvid sin gammelfarmor.  Han klappar henne på kinden tar hennes hand i sin.

Det är som om det går en  sista suck genom rummet, tiden verkar stanna. Pulsen känns inte längre farmors  liv bakom ögonlocken verkar ha stannat upp. Jag skriker och gråter vill inte lämna henne vill inte att hon ska  lämna mig kvar här helt ensam.  Men  så inser jag hon bor här just här inom mig. Hennes klokheter  har sitt bo inom mig. Hennes röst kommer alltid vara levande i mig.  Farmor jag släpper dig fri nu, segla iväg till den där andra stranden. Jag vet  att du kommer att stå där en dag då jag seglar dit. Då kommer du återigen leda mig framåt.  Ännu så länge är jag här och går på de stigar du visat mig här  i livet.  Du har ju förberett mig genom livet.  Nu ska jag prova själv gå för första gången…

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson
Annonser

Publicerat av

malix.se.malix

På min andra blogg malix.se går att få info om mig

3 thoughts on “Den där andra stranden….”

Kommentarsfältet är stängt.