Tiggerier


24 februari 2012

Skriv om att tigga

Det är inte så att hon inte är medveten, egentligen vet hon att tiden är belånad. Hon vet om att hon inte är kärleken i livet. Men vet att med rätt kort, om korten spelas rätt.  Till och med rätt handslag kan göra att hon får mera lånad tid. Till sist kanske tiden är hel, då skulle hon slippa låna av någon annan. Vad som helst kan egentligen hända. Han kan få en knäpp, inse att hon är allt det där som han vill ha, hans fru kan hitta någon ny, det skulle ge högre odds till hennes fördel.

Hon vet att tiden är lånad, räntan är hög. Ändå låter hon tiden gå, lever för stunden då han är där. Lever som en låne- bok. Nöjer sig med korta ögonblick, då han är villig att ljuga henne full med lögner. Hon älskar tiden, lögnerna och den spänning som finns i att låna en annans man.  Njuter av att veta att han efter besök hos henne, är disträ, kort och mindre närvarande.  Hon njuter av att längta, efter alla sms som flyttar in i hennes mobil. Ibland skickar hon tillbaka, sitter sedan och önskar att kvinnan som delar hans liv och lön, ska få syn på det hon skriver.  Hennes önskan är ännu inte en sanning. Önskan har inte blivit sann ännu.

Hon ber om någon minut till ibland, ibland är det mera än böner. Hon tigger kärlek som andra tigger pengar. Hon tigger, i verkligheten betalas tiggerierna i en flaska vin sent, några timmars lånad kärlek.  Ibland en middag i ett främmande land, ort eller krog.  Men att tigga till sig en morgonpromenad i parken utanför hennes lägenhet, är ett tiggeri som aldrig kommer att bli sanning. Chansen skulle bli för stor, han skulle kunna bli avslöjad. Så tiggeriet är alltid avskrivet, redan innan det flyttar in i tanken………

 

Annonser

8 december 2011 Skriv om att flyga.


       Likt ett skär och brus, sväljer jag frenetiskt, bort alla lock, som slår till vid starten.  Men jag startar inte. Jag sväljer ändå, för att inte visa min gråt och min förtvivlan.

Dina ord håller på att bli min sanning. Min förbannande sanning blir till av dina ord. Det är som att ramla in i ett regn av åska. Tvivel tar former och cirkulationer. Luften tar slut och Groparna i magen kunde varit av luftgroparna. Men det är dina ord.

Dina förbannade ord som ramlar in görar runt i ansiktet mitt. Din uppfattning om mig blir, eller håller på att bli, min sanning.

Infernot är ett faktum, och lilla jag är den lilla, lilla värdelöshet som du vill ha mig till. Jag är i stunden inte värd, att andas din luft. Drömmar verkligheter är, dom bara är, och flyger bort långt bort.

Jag är ännu här i dina stormar av ord om min oduglighet. Ont? Nej, jag har inte vågat känna efter. Ont? Nej, Ont har jag inte haft på länge.  Det är bara dina ord, som har blivit min sanning som släckte ljuset.

Det hopp som innan bodde hos mig som sa mig att du hade fel. Det ljus det har slocknat det pustade frustade och försvann………

Utmaning 2011:79 – 20 mars Skriv om att vara lojal.


Hon satt mitt emot mig, jag som vuxen hade känt att nu är det nog.  Nu är det tillräkligt, nu måste jag reagera.  Flickungen var full med blåmärken, rivsår och illa läkta brännmärken.  Jag kunde inte se på längre, jag var tvungen att göra nått.  Hur skulle jag annars se mig själv i ögonen.

Hur eller var, när var frågor om tid.  Tiden var jag tvungen att ta mig, det var just det jag gjorde nu.  Det var därför vi satt här nu.

Hon hade bordet som skydd, jag hade frågat henne om hon inte ville sitta bredvid mig här i soffan. Men hon ville sitta i fåtöljen.  Jag hade redan förberett alla på att vi behövde lärarrummet, så jag kände mig trygg i att vi inte skulle bli störda.   Nu gäller det bara att flickungen, inte känner mig som ett hot.  Det gäller att ställa frågor som är öppna, inte ledande det gäller att hon känner att jag är någon som hon kan lita på.  Gud lilla tös, inte ska du behöva ha det så här tänkte jag. Just nu var jag nog lika rädd som henne.  Men jag var tvungen att förbise min rädsla.

– Jo, jag har märkt att du ibland har så många fula blåmärken, och det gör att jag funderar på hur dessa kommer på din kropp. Började jag samtalet.

– Jag brukar leka med min lillebror och han är ganska vild av sig, det säger mamma med. Svarade hon mig.

Där efterfortsatte hon med att rabbla upp saker som de lekte.  Listan var lång och ibland var hon tvungen att liksom tänka lite extra.  Gunga gjorde dom, lekte i skogen, klättrade upp för stegen.  Lekte krig.

–  Så alla dessa sår på din kropp, är sår, som du har fått när du leker med din lille bror?  Den stängda frågan  gjorde att jag bet mig i tungan.  Det var just det här som jag inte skulle fråga.

– Ja, mamma  är inte hemma när allt sånt händer . Svarade hon, genast ändrade det till att barnflickan som de hade inte hade så mycket koll på saker.

Jag hörde hur orden var ord som tränats in, dessutom visste jag att barnflicka, det hade dom inte.  Jag bodde i samma trappuppgång, och visste att mamman inte jobbade, dessutom var det oftast så att det var rena fylleslag hemma hos  den lilla flickan.  Där sprang karlar allt som oftast, det var många gånger som jag fått kliva över nått fyllo som sov i trappuppgången, även om just det var länge sen nu.

–         Min mamma säger till barnflickan hela tiden,  att hon måste se efter oss bättre, min mamma tröstar alltid mig och gör så att såren inte gör så ont.  Min mamma brukar säga till lillebror på skarpen, när han är dum emot mig.

Jag gick nästan sönder av alla intränade ord som flickungen sa. Kände att jag inte har kunskapen eller förmågan att göra det som måste göras.  Satt där helt utan kraft  visste inte hur jag skulle få henne att berätta.   Timmen gick, jag fick höra den ena storslagna historien efter den andra, om hur stor och duktigt hennes mamma var.  Vid skoldagens slut ringde jag det samtal jag var tvungen att ringa, rädslan över vad som skulle hända var något som jag fick se bort ifrån.  Det var med sorg och tunga steg jag där efter lämnade min arbetsplats.

Utmaning 2011:75 – 16 mars Skriv om något tillkämpat.


Rasande raseri, flyttade in på sekundens hundradel. En liten ledsen flicka ligger i sängen och gråter, en liten flicka som är en prinsessa av vår släkt. Du är en av dem som genom förvandlingen blev ett As utan känslor. Vi älskade dig, bjöd in dig i vårt hem, litade på dig, vi skyddade dig, vi ville dig väl. Men i mitten av alla välvilliga viljor att du ska må bra.
Du knullade du, knullade sönder hela situationen, du våldtog min familj. Du våldtog mig i den heder av okänsliga vansinne. Jag känner inte nått för dig, för dig och ditt, du kunde lika gärna vara död. Så ser jag det, detta har du tillkämpat dig själv, genom dina val, dina handlingar.
Ett år av självförakt, har orsakats av dig, ditt självförakt knarkar du sönder.  Tänk dig, jag missunnar dig att knarka bort dina känslor, Jag missunnar dig att fly från dina tankar och dina samveten. Millimeter för millimeter vill jag skövla våldta och förkasta dig, dina lögner, och ditt väsen. En paradox i parodi i sjukheter bor det inom dig. En Liten flicka, en liten oskyddad flicka, råkade ut för dina sjukheter, du är ett djur, skam, skuld och samvete. Jag skulle vilja att du levde hela livet i din skuld och din skam som du så gärna kastar på andra.
Förlåtelse, nej det finns inte längre mera kraft att förlåta, för mig är du inget, inget annat än ett odjur. En liten flicka! Kommer att alltid minnas händer som var händer av någon annan, som hon inte ville ha på sin kropp. Det struntade du i. Du tog och tog.  Samtidigt som du gav henne skuld och skam. Skyldighetskänslor, som borde bo i dig inte i en liten flicka. Flickan har ett helt liv att leva. Och du har just nu orsakat ärr i kroppen på hela henne, i hennes hela liv.  Den lilla flickan är dotter till en mamma.  En mamma som just nu inte kunnat skydda sin lilla dotter.
Inget är längre vackert i dig, ingenting är längre vackert med dig. Det  finns inget vackert i dig utan bara sjukhet.

Utmaning 2010:193 – 13 juli Skriv om att vara tydlig.


Tydlighet, smakar på ordet, känner efter i grunden till mig vad är tydlighet?

Tydligheternas tydlighet är det som jag så väl behöver och uppskattar. Du säger till mig: Gör som du vill. Då inbillar jag mig att det är det du vill att jag ska göra. Nästa gång vi träffas möter jag missbelåtenhet och känner skuld, för att jag  inte uppfattade vad du menade. Känner mig orolig och förvirrad, misstror och litar inte på  det du säger, söker försäkringar i allt du har till svar. Din tydlighet är en kletig gägga av otydligheter som gör mig förvirrad. Här just i din otydlighet har jag ett ansvar, ett ansvar över mig, min oro, och min skuld. Här tar jag ett steg åt sidan låter dig stanna kvar på din väghalva för att gå min egna väg, jag väljer en rakare väg en väg som jag förstår som ger mig svar som jag kan tolka på ett sätt där jag slipper skuld,skam och min gnagande oro. Här växer jag, blir trygg och känner en sorg över att du valde en annan väg.

Utmaning 2010:98 – 8 april Skriv om något efterlängtat.


Gudarna ska veta att jag vill, jag vill, jag vill Jag vill!!

Nu har det snurrat och snurrat, länge nog. Vissa sitter och spyr ut att jag väljer snurrandet.Nej! och åter Nej! Jag väljer inte det!!!!

Att natt efter natt välja vakenheten är att klä av sig naken på offentligplats, Jag är avskalad, bar men inte underbar.

Nu är det bara tröttheten kvar, ett andetag, ett steg framåt utan att vinga som full. Morsans man knullade sönder mina inre organ, sen slängd hon ut mig. För att döva den fysiska smärtan, var amfetaminet bra, tillsammans med stillnock hjälpte det mig att förtränga sveket. Visst de dyker upp ibland men då hjälper det men en fylla eller ett litet underverk av vita substanser. Jag fryser, kylan kommer från insidan och ut. Jag önskar det vore tvärtom att kylan kom från ut sidan och in. Nej lugn och ro, är min önskan lugn och ro gratis, helt utan att jag måste göra något, den lugn och ron, den är det jag vill åt.

Utmaning 2010:78 – 19 mars Skriv om ödmjukhet.


Du skall vara ödmjuk! skrek han så att väggarna skallrade. Ödmjuk in för Herran! Tacksam för vad Herren ger dig, och han gav dig mig!

Hon var rädd nu, snart skulle sjukheten i honom ta över helt, nu visste hon att han åter igen, skulle spärras in. Hennes lilla pojke, varför hade livet gett honom denna sjukdom. Hans ögon var vilda nu, inte hade han ätit.

-Gud kommer att straffa dig, jag vet det, han har visat mig. Fortsatte han utan att han var medveten om vad han sa.

Min arma lilla pojke, som det blivit igen, tänkte hon. Inom henne var känslorna i uppror. Hon ville inte att han skulle in igen, hon ville att han skulle vara som alla andra söner.

-Men snälla, kan du inte äta lite, frågade hon försiktig. Gud kan ju ändå inte vilja att du svälter ihjäl. avslutade hon meningen. Dessutom behöver du sova lite.

-Nej, mamma jag har fått ett uppdrag av Gud, han vill att jag ska känna hungern, han vill att jag ska veta hur det är att gå hungrig.  En håglöshet fyllde rummet av hans ord.

Den tomma blicken, visade mera av sjukheten inom honom, tänkte hon. Hon ville inte att han skulle låsas in, fyllas med droger som gjorde honom stel i kroppen, som tog bort alla hans personlighetsdrag. Hon ville ha sin son hemma, men erfarenheten av sjukdomen sa henne att det var dax nu, nu var det dax att ringa. Bibeln och Gud som egentligen var god, hade åter igen tagit över hans kropp, tankar även förnuftet.

Hon reste sig från stolen i varje steg hon tog emot telefonen hatade hon sekunderna, rummet, och sig själv.

Ännu en gång hade gud, livet visat henne på hennes oförmåga att ta hand om sin son.