23 december Skriv om något grönt.


23 december

Skriv om något grönt.

Det var inte igår.  Men inte allt för längesen, så jag borde inte ligga här.  Grönt simmigt stanken som visade sig handlade inte om mig utan om Kalle. Han visste aldrig när han behövde uppsöka toalett, nu stank hela rummet av hans skit. Kanske spydde jag inte av bakis symtomen utan av hans stank. Nä nu djävlar fick det vara nog om jag över levde det den här gången. Inte en droppe till skulle över min strupe. Aldrig mera.

Tröjan jag hade på mig var rödflammig inte konstigt att jag mådde piss. Rödvin, öl och allt annat som jag hunnit med i går. Tro fan att jag spyr och att jag bara ser på ett öga. Va fan hände igår. Nu bubblade det upp igen, fan, det kan inte finnas mera kvar i mig. Hur i helvete ska jag överleva.  Jag hann inte luta mig över toastolen,  nu badade hela toan, väggen och golvet i en gulgrön spya. Fan tänk jag kanske är sjuk.  Va det slagsmål igår eller va fan är det som gör så djävla ont i ansiktet.  Reste mig upp för att kolla i spegeln. Men där det en gång suttit en spegel, var det bara en hylla med diverse rakhyvlar och tabletter, en kanyl och en fimp. Denna gång höll jag mig över handfatet, bara några droppar kom ur mig.  Kände mig uttorkad och vattnig i tinningen.

Där inne i badrummet satt jag, byxorna var fulla med spy och blod. En ilsken önskan om att vara någon annanstans, hur fan ska jag komma hem. Vad fan kommer att hända när jag kommer hem? Vilket humör kommer kärringen ha , eller har de stuckit igen? Grävde i byxfickorna, femtilapp hittades, tog på mig skorna i hallen gick ut i trapphuset. Där hela trappan badade i blod och spy.  Jag klarade mig ut tog tricken två hållplatser fick gå av för att spy igen.  En promenad över kyrkogården sen la jag mig på parkbänken efter tunneln. Nu var jag snart hemma. Men hur fan ska jag orka gå upp för trapporna.  Hoppas ingen var hemma. Ska vila lite innan den sista sträckan hem.  Men hur e det?  Fan det är nog Julafton idag. Inte fan vågar jag gå hem då? Eller jag får gå hem, lyser det i fönstret, så tar jag en taxi till stan igen. Helvete! Har ju inte mera än femti spänn . Ja, det räcker ju i alla fall till en öl. Sen får vi se, kanske någon kommer förbi och bjuder.

God Jul på dig! Idag får du fira med en kall, sa jag till mig själv. Jag kände hur magen blev varm av tanken på en öl.

Annonser

8 december 2011 Skriv om att flyga.


       Likt ett skär och brus, sväljer jag frenetiskt, bort alla lock, som slår till vid starten.  Men jag startar inte. Jag sväljer ändå, för att inte visa min gråt och min förtvivlan.

Dina ord håller på att bli min sanning. Min förbannande sanning blir till av dina ord. Det är som att ramla in i ett regn av åska. Tvivel tar former och cirkulationer. Luften tar slut och Groparna i magen kunde varit av luftgroparna. Men det är dina ord.

Dina förbannade ord som ramlar in görar runt i ansiktet mitt. Din uppfattning om mig blir, eller håller på att bli, min sanning.

Infernot är ett faktum, och lilla jag är den lilla, lilla värdelöshet som du vill ha mig till. Jag är i stunden inte värd, att andas din luft. Drömmar verkligheter är, dom bara är, och flyger bort långt bort.

Jag är ännu här i dina stormar av ord om min oduglighet. Ont? Nej, jag har inte vågat känna efter. Ont? Nej, Ont har jag inte haft på länge.  Det är bara dina ord, som har blivit min sanning som släckte ljuset.

Det hopp som innan bodde hos mig som sa mig att du hade fel. Det ljus det har slocknat det pustade frustade och försvann………

Utmaning 2011:79 – 20 mars Skriv om att vara lojal.


Hon satt mitt emot mig, jag som vuxen hade känt att nu är det nog.  Nu är det tillräkligt, nu måste jag reagera.  Flickungen var full med blåmärken, rivsår och illa läkta brännmärken.  Jag kunde inte se på längre, jag var tvungen att göra nått.  Hur skulle jag annars se mig själv i ögonen.

Hur eller var, när var frågor om tid.  Tiden var jag tvungen att ta mig, det var just det jag gjorde nu.  Det var därför vi satt här nu.

Hon hade bordet som skydd, jag hade frågat henne om hon inte ville sitta bredvid mig här i soffan. Men hon ville sitta i fåtöljen.  Jag hade redan förberett alla på att vi behövde lärarrummet, så jag kände mig trygg i att vi inte skulle bli störda.   Nu gäller det bara att flickungen, inte känner mig som ett hot.  Det gäller att ställa frågor som är öppna, inte ledande det gäller att hon känner att jag är någon som hon kan lita på.  Gud lilla tös, inte ska du behöva ha det så här tänkte jag. Just nu var jag nog lika rädd som henne.  Men jag var tvungen att förbise min rädsla.

– Jo, jag har märkt att du ibland har så många fula blåmärken, och det gör att jag funderar på hur dessa kommer på din kropp. Började jag samtalet.

– Jag brukar leka med min lillebror och han är ganska vild av sig, det säger mamma med. Svarade hon mig.

Där efterfortsatte hon med att rabbla upp saker som de lekte.  Listan var lång och ibland var hon tvungen att liksom tänka lite extra.  Gunga gjorde dom, lekte i skogen, klättrade upp för stegen.  Lekte krig.

–  Så alla dessa sår på din kropp, är sår, som du har fått när du leker med din lille bror?  Den stängda frågan  gjorde att jag bet mig i tungan.  Det var just det här som jag inte skulle fråga.

– Ja, mamma  är inte hemma när allt sånt händer . Svarade hon, genast ändrade det till att barnflickan som de hade inte hade så mycket koll på saker.

Jag hörde hur orden var ord som tränats in, dessutom visste jag att barnflicka, det hade dom inte.  Jag bodde i samma trappuppgång, och visste att mamman inte jobbade, dessutom var det oftast så att det var rena fylleslag hemma hos  den lilla flickan.  Där sprang karlar allt som oftast, det var många gånger som jag fått kliva över nått fyllo som sov i trappuppgången, även om just det var länge sen nu.

–         Min mamma säger till barnflickan hela tiden,  att hon måste se efter oss bättre, min mamma tröstar alltid mig och gör så att såren inte gör så ont.  Min mamma brukar säga till lillebror på skarpen, när han är dum emot mig.

Jag gick nästan sönder av alla intränade ord som flickungen sa. Kände att jag inte har kunskapen eller förmågan att göra det som måste göras.  Satt där helt utan kraft  visste inte hur jag skulle få henne att berätta.   Timmen gick, jag fick höra den ena storslagna historien efter den andra, om hur stor och duktigt hennes mamma var.  Vid skoldagens slut ringde jag det samtal jag var tvungen att ringa, rädslan över vad som skulle hända var något som jag fick se bort ifrån.  Det var med sorg och tunga steg jag där efter lämnade min arbetsplats.

Utmaning 2011:76 – 17 mars Skriv om en utsmyckning.


det var inte så att det behövdes, inte ens alls.  Det var mera att det behövdes skalas av, ta bort, fila rent. Nu blev det inte så, utan istället fick det ett lager till. En ring i näsan, en i ögonbrynet som glittrade till då solen fångade hennes ögon. Solen som hjälpte henne trolla bort trollen, och vanmaktskänslorna som fångade henne i stunder av nakenhet. Nakenheten som hon febrilt dolde med lager på lager. Färg på färg, attityd på attiralj.

Hennes sinne kunde inte någon ana, inget i hennes historia fanns att  beskåda.  Inget i henne avslöjade den sorg som bodde i alla dagar och nätter som hennes far varit mera än en far. En droppe till av den inköpta billighetslukten från H&M. En lång tröja och ett par tights under de allt för korta  shorts, tröjan  skulle sitta hårt och inte lämna något till fantasier.  Taghtsen dolde de allt för färska såren av de rakblad som skyddat henne från ondheten inom henne. Rakbladen som visade henne att det var hon som kontrollerade, att hon hade kontroll på smärta. Hon bestämde när det skulle göra ont.

De långa ärmarna på tröjan dolde alla de bevis om kontroll, armarna var utsmyckade med bubblande illa läkta ärr. Idag fanns der inget kvar att karva i. Därför var insidan av låren nu hennes hemlighet där smyckade hon sig med sorger och förakt. Det rum hon bodde i var ombonat och även de var lager som dolde sorger. Allt på sin plats allt symmetriskt  vackert. Tryggheten nu hette psyk i kvadrat.  Hennes far var inlåst och borta, hennes mor bedövad av de bedövningar som fanns att tillgå.  Själv satt hon här bara väntade på att svinet till gubbe, som sa sig vilja hjälpa henne skulle komma och söla ner henne med sin sjukhet.

Men hon hade bestämt sig denna gången skulle det inte få komma en sjuk djävel till Denna gången skulle kåtgubben få smaka på ett av hennes  mera använda rakblad. Denna gång skulle  hon göra gubben till stumpen. Stumpen av obrukbarhet.  Ett lager till av maskaran, sen kan aset komma in. Inom henne bublade det till av skratt stumpen skulle hon sedan kalla honom….

Utmaning 2011:75 – 16 mars Skriv om något tillkämpat.


Rasande raseri, flyttade in på sekundens hundradel. En liten ledsen flicka ligger i sängen och gråter, en liten flicka som är en prinsessa av vår släkt. Du är en av dem som genom förvandlingen blev ett As utan känslor. Vi älskade dig, bjöd in dig i vårt hem, litade på dig, vi skyddade dig, vi ville dig väl. Men i mitten av alla välvilliga viljor att du ska må bra.
Du knullade du, knullade sönder hela situationen, du våldtog min familj. Du våldtog mig i den heder av okänsliga vansinne. Jag känner inte nått för dig, för dig och ditt, du kunde lika gärna vara död. Så ser jag det, detta har du tillkämpat dig själv, genom dina val, dina handlingar.
Ett år av självförakt, har orsakats av dig, ditt självförakt knarkar du sönder.  Tänk dig, jag missunnar dig att knarka bort dina känslor, Jag missunnar dig att fly från dina tankar och dina samveten. Millimeter för millimeter vill jag skövla våldta och förkasta dig, dina lögner, och ditt väsen. En paradox i parodi i sjukheter bor det inom dig. En Liten flicka, en liten oskyddad flicka, råkade ut för dina sjukheter, du är ett djur, skam, skuld och samvete. Jag skulle vilja att du levde hela livet i din skuld och din skam som du så gärna kastar på andra.
Förlåtelse, nej det finns inte längre mera kraft att förlåta, för mig är du inget, inget annat än ett odjur. En liten flicka! Kommer att alltid minnas händer som var händer av någon annan, som hon inte ville ha på sin kropp. Det struntade du i. Du tog och tog.  Samtidigt som du gav henne skuld och skam. Skyldighetskänslor, som borde bo i dig inte i en liten flicka. Flickan har ett helt liv att leva. Och du har just nu orsakat ärr i kroppen på hela henne, i hennes hela liv.  Den lilla flickan är dotter till en mamma.  En mamma som just nu inte kunnat skydda sin lilla dotter.
Inget är längre vackert i dig, ingenting är längre vackert med dig. Det  finns inget vackert i dig utan bara sjukhet.

Utmaning 2010:331- 7 december Skriv om att ha tid.


genom tårar och tårar ser jag fönsterrutan förändra livet utanför.  Livet går vidare säger man, men  min,  mitt liv,  inom mig har klockan stannat, glädjen, glöden har tagit slut den är förbi utan att jag fick fason på mitt inre väsen. Gladheter finns i andra utanför rutan, framför mitt söliga sörjiga ansikte. Kinder är inte röda av livet, utan av tårar som skapas av livets kartor. Kartor som jag inte förstår eller har tillgång till. Tid, jo tid är det enda vi har, tid gör att tårar slutar trilla ner för kinder, tårar torkar med tiden, slutar göra livet utanför smetigt. Tårarna torkar in, kokar torrt, gör små små bäckar av sorger på insidan mitt skinn. Tiden som läker, ger ärr av sorg, livskrafter blir till stillastående sakrament som glöms, göms och blir obetydliga. Tills något gör avtryck, strålkastar ljus över ett gammalt minne som åter lyser upp en gammal sorg och falsk, sanning av Projicerings – infiltreringar

//Malix

Utmaning 2010:194 – 14 juli Skriv om att snickra.


Vi byggde det här ihop du och jag. Tillsammans planka för planka, spik för spik. I början litade jag inte på din kunskap, inte på att det du sa var menat eller att du menade det du sa. Men under den tiden vi var två som spikade och byggde upp det vi hade, så fick jag en smygande känsla för att du var den som skulle leda mig framåt.

Hej du. Hej, hallå hemma hos oss om du minns så står där ännu en låda kvar, hammaren ligger där du la den.

Hej du, Hej och hallå, vart tog känslan och slagen av hammaren  vägen. Vart är du och bygger.

Vi finns kvar nu vi är snart flera. Den sista plankan ligger ännu kvar  jag har inte orkat ta bort den.

Var är du? Vem är du? Fan vad jag har hatat ditt gift. Vart är du , Vem har du bredvid dig? Spikar ni ihop eller faller det isär. Är det fru heroin som smeker ditt sinne, är det hon som  våldtar din kropp? Vad finns att nämna för vår son?  Han står här, bredvid.  Men vem är du, var är du, är frun det enda som du slår i.

Heroin, Tjack,  Du är en man  och kan inte bli kallad för Tjackhoran, din vän där emot,  hon som du pumpar dig full med, är horan du betalar med ditt liv.