Utmaning 2011:87 – 29 mars Skriv om att vägra.


 

Inte en ända liten djävla millimeter närmare nu. Stopp! Stopp, stanna, stryp tiden, stanna klockan gör va fan du vill. Men inte längre, inte längre eller närmare mig. Stryk ut, radera, eliminera, totalisera bort allt som handlar om mig, i dig. För jag är inte, inget, av det du ser, tror, känner eller vill. Inget, inget över huvudtaget av det som du ser är mig, i dig.  Inget, fatta, inse, förstå, stopp, stanna, och gör va fan du vill, men utan mig, mitt jag, mitt själv, för jag har hoppat av, seglat bort och finns inte mera i dig för dig. Hur tydlig måste jag vara för att du ska förstå? Är jag så tydlig nu? Eller inbillar du dig trotts mina ord, att du har en chans, att vi har en andra chans? Är detta tydligt nog?

Annonser

Utmaning 2010:333 – 9 december Skriv om att fråga


Tror inte det finns något mod kvar, kvar finns skärvorna från i går  och historiskt marmoriserade känslor .

En väv av vemod och katastrofer, där sömmarna är av silke för att inte skava så förbannat.

Nej det bor inget mod i mig.

Mod att våga visa den som egentligen bor i mig.

Nej, evighetsgnaganden om värdelösheter har etsat sig fast i allt som har mitt sigill.

Sigill av avtagande kopior av styrka.

Mod, det återkommande ordet av mod.

Mod som visar sig i mig när jag vågar att ställa frågan.

Men ännu så länge bor det så mycket O-mod i mig så jag låter bli att fråga.

Vågar inte ens ställa frågan för mig själv.

För svaret kan svärta ner min själ, ta död på det sista hoppet, om tilltro på

mitt,

mig

och

jag.

Utmaning 175 – 24 juni Skriv om det som skrämmer.


Utmaning 175 – 24 juni
Skriv om det som skrämmer.

Tanken tar tag i mig, rör runt det inom mig. En tanke föder en ny tanken. Den trycker till mig regält, nästa tanke blir den sista spiken. Du är ingenting av värde, du betyder ingenting.
Det som finns inom dig är inte fint nog för mig.
Jag betyder inget, inget hos mig är bra. Orden dansar från minnesbanken långt borta. Situationen är ny, men orden de gamla vanliga.
Dessa ord skrämmer mig, tar tag i mig rör runt den lilla gnutta av självkänsla som fanns där igår.
Tillsammans med de skämmande orden flyter de ut i universum.
Min fel och brister har varit synliga igen, mina fel och brister blir tydliga av dina ord.
De gamla orden gjorde ont för längesen, men tillsammans med dina ord föder de nya slitna känslor.

Mitt självförakt, min värdelöshet byggs snabbt upp, genom mina tankar om dina ord. Den grund mur som byggdes inom mig genom historians år, är murad i sten och grus. Murbruket runt stenarna och gruset, blir bara lite slitet emellan varven. De vanliga gamla tankarna hjälper muren att bli stak. Tanken skrämmer mig, dina ord skrämmer bort den kärlek jag haft till mig själv.

Inom mig växer ilskan, vad är det som gör att dina ord, gör mig liten. Min litenhet växer av dina ord. Genom att lyfta fram min tankar, föräntar sig dina ord tillsammans med min historia.
Min historia och dina förräntande ord, är inga sanningar i verkligheten. Utan tagna ur en illutions av våra rädslor, Jag ser att du blev större och att du gjorde mig liten, det gör dig liten. Det gör inte mig större men dig liten. Mina egna ord blev inte något värt, utan som på loppmarknad tog jag dina ord som min sanning, jag prutade inte ens. Mitt självförakt växer, jag blir rädd, min rädsla skrämmer mig.
Min ilska över dina ord skrämmer mig.
Min ilska över att jag tror på dina ord, skrämmer mig mera, än dina ord.
© malix