Ledd genom livet


8 juli

Skriv om att leda.
Han hade i hela livet lett henne. Genom  sorg och genom euforisk glädje. Livet hade gett honom en karta över tillstånden som frun vandrade igenom. Lika lycklig som hon i stunden kunde vara, lika mycket  sorg och vanmakt ramlade in i stunden efter. Han älskade henne, han älskade att se henne le eftersom hennes leende var äkta känslan i leendet lös igenom. Det fanns inget falsk i kvinnan. Allt var rent klart och tydligt, han kunde läsa henne som en musiker läste noter.  Han visste att hon innehöll djupa dalar och höga fjäll i sin repertoar  av euforiska tillstånd. Lika mycket som han älskade hennes ögon i glädjen. Lika mycket hat kände han när sorgen grep om fruns tankar och känslor.  Han hatade att vakta henne i sorgen, han hatade att han inte hade makten att leda henne till det vackra i det svarta tillståndet. Han hatade att se henne falla ner, se den tomma livlöshet som bodde i hennes ansikte de sorgliga stunderna.  Han orkade inte leda henne, tänkte han. Men insåg i samma ögonblick att han måste, för han kunde inte leva utan hennes färg palett. Han skulle aldrig vilja ha henne annorlunda, han ville inte slippa dalarna men, han hade velat att människor i deras omgivning hade varit mindre dömande. Han hade velat att dom hade tagit hans kära för den hon är, sett hennes vackerhet och ljus.

8 december 2011 Skriv om att flyga.


       Likt ett skär och brus, sväljer jag frenetiskt, bort alla lock, som slår till vid starten.  Men jag startar inte. Jag sväljer ändå, för att inte visa min gråt och min förtvivlan.

Dina ord håller på att bli min sanning. Min förbannande sanning blir till av dina ord. Det är som att ramla in i ett regn av åska. Tvivel tar former och cirkulationer. Luften tar slut och Groparna i magen kunde varit av luftgroparna. Men det är dina ord.

Dina förbannade ord som ramlar in görar runt i ansiktet mitt. Din uppfattning om mig blir, eller håller på att bli, min sanning.

Infernot är ett faktum, och lilla jag är den lilla, lilla värdelöshet som du vill ha mig till. Jag är i stunden inte värd, att andas din luft. Drömmar verkligheter är, dom bara är, och flyger bort långt bort.

Jag är ännu här i dina stormar av ord om min oduglighet. Ont? Nej, jag har inte vågat känna efter. Ont? Nej, Ont har jag inte haft på länge.  Det är bara dina ord, som har blivit min sanning som släckte ljuset.

Det hopp som innan bodde hos mig som sa mig att du hade fel. Det ljus det har slocknat det pustade frustade och försvann………

Utmaning 2011:75 – 16 mars Skriv om något tillkämpat.


Rasande raseri, flyttade in på sekundens hundradel. En liten ledsen flicka ligger i sängen och gråter, en liten flicka som är en prinsessa av vår släkt. Du är en av dem som genom förvandlingen blev ett As utan känslor. Vi älskade dig, bjöd in dig i vårt hem, litade på dig, vi skyddade dig, vi ville dig väl. Men i mitten av alla välvilliga viljor att du ska må bra.
Du knullade du, knullade sönder hela situationen, du våldtog min familj. Du våldtog mig i den heder av okänsliga vansinne. Jag känner inte nått för dig, för dig och ditt, du kunde lika gärna vara död. Så ser jag det, detta har du tillkämpat dig själv, genom dina val, dina handlingar.
Ett år av självförakt, har orsakats av dig, ditt självförakt knarkar du sönder.  Tänk dig, jag missunnar dig att knarka bort dina känslor, Jag missunnar dig att fly från dina tankar och dina samveten. Millimeter för millimeter vill jag skövla våldta och förkasta dig, dina lögner, och ditt väsen. En paradox i parodi i sjukheter bor det inom dig. En Liten flicka, en liten oskyddad flicka, råkade ut för dina sjukheter, du är ett djur, skam, skuld och samvete. Jag skulle vilja att du levde hela livet i din skuld och din skam som du så gärna kastar på andra.
Förlåtelse, nej det finns inte längre mera kraft att förlåta, för mig är du inget, inget annat än ett odjur. En liten flicka! Kommer att alltid minnas händer som var händer av någon annan, som hon inte ville ha på sin kropp. Det struntade du i. Du tog och tog.  Samtidigt som du gav henne skuld och skam. Skyldighetskänslor, som borde bo i dig inte i en liten flicka. Flickan har ett helt liv att leva. Och du har just nu orsakat ärr i kroppen på hela henne, i hennes hela liv.  Den lilla flickan är dotter till en mamma.  En mamma som just nu inte kunnat skydda sin lilla dotter.
Inget är längre vackert i dig, ingenting är längre vackert med dig. Det  finns inget vackert i dig utan bara sjukhet.

Utmaning 2010:331- 7 december Skriv om att ha tid.


genom tårar och tårar ser jag fönsterrutan förändra livet utanför.  Livet går vidare säger man, men  min,  mitt liv,  inom mig har klockan stannat, glädjen, glöden har tagit slut den är förbi utan att jag fick fason på mitt inre väsen. Gladheter finns i andra utanför rutan, framför mitt söliga sörjiga ansikte. Kinder är inte röda av livet, utan av tårar som skapas av livets kartor. Kartor som jag inte förstår eller har tillgång till. Tid, jo tid är det enda vi har, tid gör att tårar slutar trilla ner för kinder, tårar torkar med tiden, slutar göra livet utanför smetigt. Tårarna torkar in, kokar torrt, gör små små bäckar av sorger på insidan mitt skinn. Tiden som läker, ger ärr av sorg, livskrafter blir till stillastående sakrament som glöms, göms och blir obetydliga. Tills något gör avtryck, strålkastar ljus över ett gammalt minne som åter lyser upp en gammal sorg och falsk, sanning av Projicerings – infiltreringar

//Malix

Utmaning 2010:294 – 29 oktober Skriv om smak.


Tonsillernas paradis-parader samlar sig vid cirkulations-terorins härlighet. Högtalare som gör att kroppen känner, bränner tungt runt.  Ordens hållfasthet blir helare renare och mera kraftig då orden blir till. Vibberaternas vibrat vibrerar inspirerar till rytmikrörelser där minsta cell får ta del av krafttagets kalas.

Musikens kraft är oslagbar.

Ordets verkan är verkan i helhets-abnormer.  Det skriks ut, talas tyst, högt och sjungs ut i olika formareringsprocesser, vissa sjunger mjukt. Vissa hårt.

Andra sjunger inte alls.

Vissa föredrar det skrivna ordet, som ibland kan gör minst lika ont. Hur ord smakar och känns är beroende av i vilken följd de dansar runt, och vilka ord som dansar med varandra.  Vem som använder sig av dansens ord, och vem som lyssnar och dansar med i dansen.

Jag dansar i ”Vi gillar olika ´´.



Vilken dans är din?

//malix:

Utmaning 2010:292 – 27 oktober Skriv om något skenbart.


Ett bart vagt underljus, underligt klart stärkt av skenor.

Ett vagt leende som grimaserar emot tristess utan finess.
Likt liljeholmens kandelaber-attiraljer dansa älvor på en tallrik av musik.

Där under dansa Hinhåle själv utan en tillstymelse av stråkar.

Det ljussken som fanns är inte uppfattat, det ljussken som försvann är inte här.
Dansar vi ännu eller är det bara i minnen vi seglar förbi?

Likt rälsens rakhet svänger livet, likt vågor och storma står livet still.

Våra liv är skämt och det är så djävla skenbart!

Ibland gör det ont att leva, ibland gör det mindre ont att andas……

 

 

 

 

 

 

Utmaning 2010:228 – 19 augusti Skriv om ordning.


ett steg hälen ner, sen rullar  fotsulan fram till tårna ett steg till samma process.  Stegen blir till en vandring av ordningen. Stegen ,vandringen gör att mina känslor kapitulerar, accepterar till slut tolererar.  Står ut med tanken som jag har inom mig. Stegen ger min kropp harmoni efter toleransen. Jag kan återigen svälja, se mig som värdig.  Stegens vandringsled ger mig kraften tillbaka att stå upp klara av ännu en dag. Känslornas utlopp blir  till steg, steg och steg. Jag är en kvinna oavsett om du lämnar mig för en annan, ordningen är återställd av stegen. Stegen är ordningen av vandringen.

Utmaning 2010:225 – 16 augusti Skriv om flärd.


Tanken stör ploppar upp och tar död,  genom cirklar onödiga fackel-tåg av ororsmoln  blommar upp. Här  flyger du runt och  gräver fram diamanter, syrener av högklackar  och läppande glans. Puterier med mun och byst. Vinkar fint, dammar bort och ler så smått.  Här är det jag som står för sorgen  för realiteter och kadaveri.  Du tycker jag  är naiv, torftig och inte nog så fin. Men med dina puterier så  kommer vi lika långt  den dagen, vi står  på vår ramp, det sista steget blir till för oss båda. Mina  viktigheter ligger i upptäckter av vackerhet i narturlighet.

Mina vinkningar blir till då jag genom mina känslor blir glad över din visit,  mina vinkningar är  yviga och själsliga,  mina puterier är inte till  av  glamorens flärd.

Nej, mina puterier är där av en blöt kyss av kärlek.

Min första tanke  på morgonen är till i tacksamheter och glädje över ännu en dag.  Det kan vara den sista,  till och med mitt sista andetag,  så här gäller det att andas.   Vilken tanke finns hos dig, då du samlar  på diamanter,och klackar och glans?

Gäller det då att  puteriandet blir det sista du gör?

Utmaning 2010 221, 12 augusti Skriv om att sopa under mattan.


jo hon skulle inte visa någon, inte en av hennes vänner skulle få se eller veta. Därför lät hon svararen på telefonen vara som det var, hans röst var ännu kvar.  Det var även därför hon istället för att gå ut med vännerna stannade hemma och låtsades att det var hon och han där.  Hon köpte  färska blommor varje dag, i fall om att någon skulle komma och besöka henne.  Hennes leende visade inget. En dag efter alla ensamma dagar stod han åter i hennes hall, tröjan var smutsig och jeansen hade varit rena för länge sen. Hans ögon visade henne att livet utan henne inte varit lätt.

-Förlåt, är det ett ord som passar in här, sa han och la huvudet på lite på sned.

-Förstår inte vad du pratar om, svarade hon, honom, I samma sekund fortsatte hon ” jo,, du vet mammas stuga på Tjörn” skulle inte vi kunna åka dit i helgen?

Precis som om han inte varit borta i  två månader och supit. Som om allt var som vanligt.  Som om han  hade skött firman och alla räkningar, varit hemma varje kväll och älskat med henne passionerat.

Han visst hennes olater, vågade inte störa hennes sinnesro. Så han lät henne hållas. ” Jo, visst kan vi det älskling, men vi kan ju bestämma det lite närmare fredagen.”  Svaret var hans, redan här innanför tröskeln kände han gnagandet,  redan nu visade sig den där  äckel-känslan över hennes förmåga, till att välja att inte se, inte visa  och inte ta in. Han visste inte hur han skulle få denna kvinna som var hans kvinna, förstå att de måste prata om det mörka.  De skulle vara, eller är tvungna att prata om det svåra. Men just nu höll  ölen på att göra sig påmind, just nu ville han bara  ta en dusch, därefter lägga sig i sängen för att sova några dagar så spriten och ångesten  försvann lite grann.  När hon tittade på honom  kändes det som om  han såg sanningen i hennes ögon men snabbt suddades det ut av hennes ord:

” Nej, älsklingen inte nu. Vi bestämmer senare du är trött av allt jobb, så  ta du dig en dusch och gå in i sängen. Säg till om du är hungrig, senare,  så fixar jag det.  Nu  tar jag över jobbet en stund i några dagar för du orkar inte mera.”

Hennes ord gav honom  kramper i magen, så han var tvungen att rusa in på toa för att spy.

Kvinnan däremot,  gick in på kontoret och plockade fram  sin älskades tröja, la sig i soffan som var där.  Somnade med doften av han som nu duschade.  Dropparna vaggade henne till sömns. Nu slapp hon åter igen jaga tag i saker, som var till för att inte ta in, inte se och inte  höra.

Utmaning 2010:219 – 10 augusti Skriv om att öppna en dörr.


Du står där helt stilla, knappt att du vågar andas. Bakom den stängda dörren hör du fotsteg som har tofflor på. Tofflor som antingen är för stora så att fötterna måste släpa emot golvet. Eller så är toffelinnehavaren en fotsläpare. Hjärtat bankar innan för ditt bröst skulle även kunna vara så att det dunkandet har gjort att hjärtat är på språng uppåt till halsgropen. Rädslan innanför ditt skinn kryper nästan till utsidan. Handflatorna är våta av rädsla, tröjans armhålor kan man nu både skymta och känna en doft av rädsla.  Nu lyssnar du förskräckt igen, varför stannade fotstegen upp? Vems är fötterna  utan för dörren? Din nyfikenhet stillas av din rädsla, hur hamnade du där, vem är det som förflyttat dig till denna dörren? Om du bara hade vågat, så skulle du böjt dig ner och kikat in genom nyckelhålet. Men rädslan för att stöta emot eller göra något som skulle kunna höras gör dig stel, skräcken i dig gör dig ännu stelare. Fotstegen hörs åter igen, de låter som  det försvinner bort från din dörr.  Fotstegen tystas långsamt ner, en dörr sjunger om att den är gammal och trött, smörja är behövd, då den öppnas av någon. Gnislandet slutar tillsammans med en vindpust som antagligen stänger dörren igen. Din rädsla bor fortfarande inom dig, den flyttar inte ut ännu. Du vet av gammal vana att den  kommer bo hos dig någon timma. platsen du befinner dig på börjar återigen göra sig påmind, den gamla slafen känner du återigen  som din, lukten i rummet är din lukt. En doft av rädsla, bor hos dig, ännu var det inte din tur.  Ännu var det inte du som skulle flyttas på eller försakas. Ännu kan dina andetag verka för livet men en dag kommer du åter igen stå vid din dörr, och bo i rädslan. Den gången kommer rädslan vara befogad, den gången kommer du att få veta vad som händer när det släpande fotstegen blir till för dig.