8 december 2011 Skriv om att flyga.


       Likt ett skär och brus, sväljer jag frenetiskt, bort alla lock, som slår till vid starten.  Men jag startar inte. Jag sväljer ändå, för att inte visa min gråt och min förtvivlan.

Dina ord håller på att bli min sanning. Min förbannande sanning blir till av dina ord. Det är som att ramla in i ett regn av åska. Tvivel tar former och cirkulationer. Luften tar slut och Groparna i magen kunde varit av luftgroparna. Men det är dina ord.

Dina förbannade ord som ramlar in görar runt i ansiktet mitt. Din uppfattning om mig blir, eller håller på att bli, min sanning.

Infernot är ett faktum, och lilla jag är den lilla, lilla värdelöshet som du vill ha mig till. Jag är i stunden inte värd, att andas din luft. Drömmar verkligheter är, dom bara är, och flyger bort långt bort.

Jag är ännu här i dina stormar av ord om min oduglighet. Ont? Nej, jag har inte vågat känna efter. Ont? Nej, Ont har jag inte haft på länge.  Det är bara dina ord, som har blivit min sanning som släckte ljuset.

Det hopp som innan bodde hos mig som sa mig att du hade fel. Det ljus det har slocknat det pustade frustade och försvann………

Annonser

Utmaning 2011:87 – 29 mars Skriv om att vägra.


 

Inte en ända liten djävla millimeter närmare nu. Stopp! Stopp, stanna, stryp tiden, stanna klockan gör va fan du vill. Men inte längre, inte längre eller närmare mig. Stryk ut, radera, eliminera, totalisera bort allt som handlar om mig, i dig. För jag är inte, inget, av det du ser, tror, känner eller vill. Inget, inget över huvudtaget av det som du ser är mig, i dig.  Inget, fatta, inse, förstå, stopp, stanna, och gör va fan du vill, men utan mig, mitt jag, mitt själv, för jag har hoppat av, seglat bort och finns inte mera i dig för dig. Hur tydlig måste jag vara för att du ska förstå? Är jag så tydlig nu? Eller inbillar du dig trotts mina ord, att du har en chans, att vi har en andra chans? Är detta tydligt nog?

Utmaning 2011:76 – 17 mars Skriv om en utsmyckning.


det var inte så att det behövdes, inte ens alls.  Det var mera att det behövdes skalas av, ta bort, fila rent. Nu blev det inte så, utan istället fick det ett lager till. En ring i näsan, en i ögonbrynet som glittrade till då solen fångade hennes ögon. Solen som hjälpte henne trolla bort trollen, och vanmaktskänslorna som fångade henne i stunder av nakenhet. Nakenheten som hon febrilt dolde med lager på lager. Färg på färg, attityd på attiralj.

Hennes sinne kunde inte någon ana, inget i hennes historia fanns att  beskåda.  Inget i henne avslöjade den sorg som bodde i alla dagar och nätter som hennes far varit mera än en far. En droppe till av den inköpta billighetslukten från H&M. En lång tröja och ett par tights under de allt för korta  shorts, tröjan  skulle sitta hårt och inte lämna något till fantasier.  Taghtsen dolde de allt för färska såren av de rakblad som skyddat henne från ondheten inom henne. Rakbladen som visade henne att det var hon som kontrollerade, att hon hade kontroll på smärta. Hon bestämde när det skulle göra ont.

De långa ärmarna på tröjan dolde alla de bevis om kontroll, armarna var utsmyckade med bubblande illa läkta ärr. Idag fanns der inget kvar att karva i. Därför var insidan av låren nu hennes hemlighet där smyckade hon sig med sorger och förakt. Det rum hon bodde i var ombonat och även de var lager som dolde sorger. Allt på sin plats allt symmetriskt  vackert. Tryggheten nu hette psyk i kvadrat.  Hennes far var inlåst och borta, hennes mor bedövad av de bedövningar som fanns att tillgå.  Själv satt hon här bara väntade på att svinet till gubbe, som sa sig vilja hjälpa henne skulle komma och söla ner henne med sin sjukhet.

Men hon hade bestämt sig denna gången skulle det inte få komma en sjuk djävel till Denna gången skulle kåtgubben få smaka på ett av hennes  mera använda rakblad. Denna gång skulle  hon göra gubben till stumpen. Stumpen av obrukbarhet.  Ett lager till av maskaran, sen kan aset komma in. Inom henne bublade det till av skratt stumpen skulle hon sedan kalla honom….

Utmaning 2011:75 – 16 mars Skriv om något tillkämpat.


Rasande raseri, flyttade in på sekundens hundradel. En liten ledsen flicka ligger i sängen och gråter, en liten flicka som är en prinsessa av vår släkt. Du är en av dem som genom förvandlingen blev ett As utan känslor. Vi älskade dig, bjöd in dig i vårt hem, litade på dig, vi skyddade dig, vi ville dig väl. Men i mitten av alla välvilliga viljor att du ska må bra.
Du knullade du, knullade sönder hela situationen, du våldtog min familj. Du våldtog mig i den heder av okänsliga vansinne. Jag känner inte nått för dig, för dig och ditt, du kunde lika gärna vara död. Så ser jag det, detta har du tillkämpat dig själv, genom dina val, dina handlingar.
Ett år av självförakt, har orsakats av dig, ditt självförakt knarkar du sönder.  Tänk dig, jag missunnar dig att knarka bort dina känslor, Jag missunnar dig att fly från dina tankar och dina samveten. Millimeter för millimeter vill jag skövla våldta och förkasta dig, dina lögner, och ditt väsen. En paradox i parodi i sjukheter bor det inom dig. En Liten flicka, en liten oskyddad flicka, råkade ut för dina sjukheter, du är ett djur, skam, skuld och samvete. Jag skulle vilja att du levde hela livet i din skuld och din skam som du så gärna kastar på andra.
Förlåtelse, nej det finns inte längre mera kraft att förlåta, för mig är du inget, inget annat än ett odjur. En liten flicka! Kommer att alltid minnas händer som var händer av någon annan, som hon inte ville ha på sin kropp. Det struntade du i. Du tog och tog.  Samtidigt som du gav henne skuld och skam. Skyldighetskänslor, som borde bo i dig inte i en liten flicka. Flickan har ett helt liv att leva. Och du har just nu orsakat ärr i kroppen på hela henne, i hennes hela liv.  Den lilla flickan är dotter till en mamma.  En mamma som just nu inte kunnat skydda sin lilla dotter.
Inget är längre vackert i dig, ingenting är längre vackert med dig. Det  finns inget vackert i dig utan bara sjukhet.

Utmaning 2010:292 – 27 oktober Skriv om något skenbart.


Ett bart vagt underljus, underligt klart stärkt av skenor.

Ett vagt leende som grimaserar emot tristess utan finess.
Likt liljeholmens kandelaber-attiraljer dansa älvor på en tallrik av musik.

Där under dansa Hinhåle själv utan en tillstymelse av stråkar.

Det ljussken som fanns är inte uppfattat, det ljussken som försvann är inte här.
Dansar vi ännu eller är det bara i minnen vi seglar förbi?

Likt rälsens rakhet svänger livet, likt vågor och storma står livet still.

Våra liv är skämt och det är så djävla skenbart!

Ibland gör det ont att leva, ibland gör det mindre ont att andas……

 

 

 

 

 

 

Utmaning 2010:240 – 1 september Skriv om att hålla ihop.


två djävla ändar två motpoler skulle det vara så svårt att få ihop dessa? Det är väl bara att limma lite. Smila lite  och se vacker ut. Fan det är ju det jag är bra på. Kan ju intet annat, vill inte något annat för den delen heller.

Jo, skriker den lilla flickan i mig, JO; JO; JO det kan du, du kan allt du har bara inte utnyttjat din fulla potensial. du vågar helt enkelt inte.
Å här kommer han nu, det är nu det gäller. Nu vill det till att jag tar på mig det söta leendet och frågar lite sött.

-å hmm jo du, Jag är ju lite ding och kan inte för mitt liv förstå hur du menade.  sa jag  putade ut lite med munnen och  mina toppar till bröst. Drog ner jumpern lite extra så att han skulle kunna ana lite mera.’

– Nej du, det där spelet vet jag hur det spelas, det hör inte hemma här, det hör hemma på gatan.  Du är inte ding, du förstår men, det är så vännen att du vågar inte du vågar inte  prova. Det är därför beter du dig som du gör just nu, sa plitgubben. Han gick bara där ifrån lämnade lilla mig, inte en blick på vare sig mina bröst eller annat, hur blev det så, vad gjorde jag för fel?

Du vågar inte, hur fan visste han det? Tänkte jag var av mina tankar förflöt till:  Han vet väl för fan ingenting om mig djävla gubb-djävul. Nej fan heller, här tänker inte jag stanna inte en sekund till. Helvetes djävlar, det är ju för fan en låst avdelning.  Helvetes djävlar fittor! Hur i helvete skall jag kunna hålla ihop mig? Hur fan skall jag kunna  Vara den jag är när dessa  djävlar bara djävlas med mig jag orkar inte vill inte kan inte faaaan! släpp ut mig era djävlar. Jag märkte inte att mina händer var söndriga vid släpp ut mig, jag märkte inte att det var två vårdare som la ner mig på golvet, gubben var  fan stark, han använde hela sin muskelmassa medans han satt på mig.

-din djävla  horgubbe  får du stånd nu eller blir du  kåt din djävul?  Efter dessa ord spottade jag på honom  hans glasögon var fulla av saliv. Mitt skratt ekade  emot mig det var ett vackert skratt.  Här ifrån till sen,  blev en resa till inget minne, helt plötsligt vaknade jag upp på en annan avdelning med andra vårdare.  Vet inte ens om det är i samma stad. Ingen pratar med mig här, ingen ser mig eller tittar på mig i ögongen. Inte ens jag för här finns inga speglar. Killen i rummet bredvid mig kväser det kommer bara oljud från honom.

Hur ska det gå att hålla ihop mig här…..

Utmaning 2010 221, 12 augusti Skriv om att sopa under mattan.


jo hon skulle inte visa någon, inte en av hennes vänner skulle få se eller veta. Därför lät hon svararen på telefonen vara som det var, hans röst var ännu kvar.  Det var även därför hon istället för att gå ut med vännerna stannade hemma och låtsades att det var hon och han där.  Hon köpte  färska blommor varje dag, i fall om att någon skulle komma och besöka henne.  Hennes leende visade inget. En dag efter alla ensamma dagar stod han åter i hennes hall, tröjan var smutsig och jeansen hade varit rena för länge sen. Hans ögon visade henne att livet utan henne inte varit lätt.

-Förlåt, är det ett ord som passar in här, sa han och la huvudet på lite på sned.

-Förstår inte vad du pratar om, svarade hon, honom, I samma sekund fortsatte hon ” jo,, du vet mammas stuga på Tjörn” skulle inte vi kunna åka dit i helgen?

Precis som om han inte varit borta i  två månader och supit. Som om allt var som vanligt.  Som om han  hade skött firman och alla räkningar, varit hemma varje kväll och älskat med henne passionerat.

Han visst hennes olater, vågade inte störa hennes sinnesro. Så han lät henne hållas. ” Jo, visst kan vi det älskling, men vi kan ju bestämma det lite närmare fredagen.”  Svaret var hans, redan här innanför tröskeln kände han gnagandet,  redan nu visade sig den där  äckel-känslan över hennes förmåga, till att välja att inte se, inte visa  och inte ta in. Han visste inte hur han skulle få denna kvinna som var hans kvinna, förstå att de måste prata om det mörka.  De skulle vara, eller är tvungna att prata om det svåra. Men just nu höll  ölen på att göra sig påmind, just nu ville han bara  ta en dusch, därefter lägga sig i sängen för att sova några dagar så spriten och ångesten  försvann lite grann.  När hon tittade på honom  kändes det som om  han såg sanningen i hennes ögon men snabbt suddades det ut av hennes ord:

” Nej, älsklingen inte nu. Vi bestämmer senare du är trött av allt jobb, så  ta du dig en dusch och gå in i sängen. Säg till om du är hungrig, senare,  så fixar jag det.  Nu  tar jag över jobbet en stund i några dagar för du orkar inte mera.”

Hennes ord gav honom  kramper i magen, så han var tvungen att rusa in på toa för att spy.

Kvinnan däremot,  gick in på kontoret och plockade fram  sin älskades tröja, la sig i soffan som var där.  Somnade med doften av han som nu duschade.  Dropparna vaggade henne till sömns. Nu slapp hon åter igen jaga tag i saker, som var till för att inte ta in, inte se och inte  höra.