Utmaning 2011:87 – 29 mars Skriv om att vägra.


 

Inte en ända liten djävla millimeter närmare nu. Stopp! Stopp, stanna, stryp tiden, stanna klockan gör va fan du vill. Men inte längre, inte längre eller närmare mig. Stryk ut, radera, eliminera, totalisera bort allt som handlar om mig, i dig. För jag är inte, inget, av det du ser, tror, känner eller vill. Inget, inget över huvudtaget av det som du ser är mig, i dig.  Inget, fatta, inse, förstå, stopp, stanna, och gör va fan du vill, men utan mig, mitt jag, mitt själv, för jag har hoppat av, seglat bort och finns inte mera i dig för dig. Hur tydlig måste jag vara för att du ska förstå? Är jag så tydlig nu? Eller inbillar du dig trotts mina ord, att du har en chans, att vi har en andra chans? Är detta tydligt nog?

Annonser

Utmaning 2011:76 – 17 mars Skriv om en utsmyckning.


det var inte så att det behövdes, inte ens alls.  Det var mera att det behövdes skalas av, ta bort, fila rent. Nu blev det inte så, utan istället fick det ett lager till. En ring i näsan, en i ögonbrynet som glittrade till då solen fångade hennes ögon. Solen som hjälpte henne trolla bort trollen, och vanmaktskänslorna som fångade henne i stunder av nakenhet. Nakenheten som hon febrilt dolde med lager på lager. Färg på färg, attityd på attiralj.

Hennes sinne kunde inte någon ana, inget i hennes historia fanns att  beskåda.  Inget i henne avslöjade den sorg som bodde i alla dagar och nätter som hennes far varit mera än en far. En droppe till av den inköpta billighetslukten från H&M. En lång tröja och ett par tights under de allt för korta  shorts, tröjan  skulle sitta hårt och inte lämna något till fantasier.  Taghtsen dolde de allt för färska såren av de rakblad som skyddat henne från ondheten inom henne. Rakbladen som visade henne att det var hon som kontrollerade, att hon hade kontroll på smärta. Hon bestämde när det skulle göra ont.

De långa ärmarna på tröjan dolde alla de bevis om kontroll, armarna var utsmyckade med bubblande illa läkta ärr. Idag fanns der inget kvar att karva i. Därför var insidan av låren nu hennes hemlighet där smyckade hon sig med sorger och förakt. Det rum hon bodde i var ombonat och även de var lager som dolde sorger. Allt på sin plats allt symmetriskt  vackert. Tryggheten nu hette psyk i kvadrat.  Hennes far var inlåst och borta, hennes mor bedövad av de bedövningar som fanns att tillgå.  Själv satt hon här bara väntade på att svinet till gubbe, som sa sig vilja hjälpa henne skulle komma och söla ner henne med sin sjukhet.

Men hon hade bestämt sig denna gången skulle det inte få komma en sjuk djävel till Denna gången skulle kåtgubben få smaka på ett av hennes  mera använda rakblad. Denna gång skulle  hon göra gubben till stumpen. Stumpen av obrukbarhet.  Ett lager till av maskaran, sen kan aset komma in. Inom henne bublade det till av skratt stumpen skulle hon sedan kalla honom….

Utmaning 2011:75 – 16 mars Skriv om något tillkämpat.


Rasande raseri, flyttade in på sekundens hundradel. En liten ledsen flicka ligger i sängen och gråter, en liten flicka som är en prinsessa av vår släkt. Du är en av dem som genom förvandlingen blev ett As utan känslor. Vi älskade dig, bjöd in dig i vårt hem, litade på dig, vi skyddade dig, vi ville dig väl. Men i mitten av alla välvilliga viljor att du ska må bra.
Du knullade du, knullade sönder hela situationen, du våldtog min familj. Du våldtog mig i den heder av okänsliga vansinne. Jag känner inte nått för dig, för dig och ditt, du kunde lika gärna vara död. Så ser jag det, detta har du tillkämpat dig själv, genom dina val, dina handlingar.
Ett år av självförakt, har orsakats av dig, ditt självförakt knarkar du sönder.  Tänk dig, jag missunnar dig att knarka bort dina känslor, Jag missunnar dig att fly från dina tankar och dina samveten. Millimeter för millimeter vill jag skövla våldta och förkasta dig, dina lögner, och ditt väsen. En paradox i parodi i sjukheter bor det inom dig. En Liten flicka, en liten oskyddad flicka, råkade ut för dina sjukheter, du är ett djur, skam, skuld och samvete. Jag skulle vilja att du levde hela livet i din skuld och din skam som du så gärna kastar på andra.
Förlåtelse, nej det finns inte längre mera kraft att förlåta, för mig är du inget, inget annat än ett odjur. En liten flicka! Kommer att alltid minnas händer som var händer av någon annan, som hon inte ville ha på sin kropp. Det struntade du i. Du tog och tog.  Samtidigt som du gav henne skuld och skam. Skyldighetskänslor, som borde bo i dig inte i en liten flicka. Flickan har ett helt liv att leva. Och du har just nu orsakat ärr i kroppen på hela henne, i hennes hela liv.  Den lilla flickan är dotter till en mamma.  En mamma som just nu inte kunnat skydda sin lilla dotter.
Inget är längre vackert i dig, ingenting är längre vackert med dig. Det  finns inget vackert i dig utan bara sjukhet.

Utmaning 139 – 19 maj Skriv om att låna något.


Igår tankar är inte idag

Jag lånade din man igår, idag ligger jag här som ett öppet sår. Hans händer på min kropp, just då i stunden var hans händer mjuka och lena.
I dag gör minnena ont, hans händer har lämnat brännmärken på min kropp. Dessa brännmärken är minnen av elektriska stötar. De elektriska stötarna av din mans händer. Händer som var ömt smekande, ömt krävande, så fantastiskt säkra.

Min kropp i din mans händer. Lånad tid, lånad kärlek. Lånad i smyg, ifrån dig till mig. Denna korta stund, den stulna lånade mannens händer var en lånad härlighet. Ingen tanke på min stöld, ingen tanke på att dessa händer till hör en man som tillhör en kvinna som tillhör en värld som inte är min. Mannens händer vår lånad tid. Mannens händer var poesi, musik, kärlek i min fantasi. Mina tankar gjorde om stunden, så att den passad mig bättre. Mina tankar hittade sanningar som inte fanns, mina tankar inbillade mig att det var kärlek. Tankarna sa inget om kåtheten, din man kändes, inte heller något om att den kärleken inte var min. Igår fick du skylla dig själv i mina tankar, det var synd om din man.

Jag var räddaren i nöden. Jag hade möjlighet att visa din man kärlek, jag inbillade mig att jag var utsänd, för att visa din man vad kärlek var.

Idag är inget lika tydligt, idag är inget av det sant. Nu, just nu, finns inget heller kvar, inget av den kärleken i din man var sann, det var inte kärlek. Inget i det jag och din man gjorde igår var innehöll ordet kärlek.

Idag finns inget kvar mina minnen, mitt samvete, min förut så fyllda kropp. Är tom förbrukad och lämnad. Idag har jag tydligare syn, mina tankar är inte förljugna av mig, mina tankar talar om samvete, kärlek och ångest.
Ångesten är över din mans storhet som var så liten.
Idag, är jag och din make trasiga samvetslösa små människor utan heder. Din man, är ingen man. Din man är en ynkrygg.
Din man är en liten okänslig ynkrygg som saknar förmåga att älska.
Varför såg jag inte allt detta igår, vad är det som gör att jag är så upplyst idag.
Du, jag lånade din man igår, jag ber om ursäkt men förväntar mig inte förlåtande. Jag kan inte ens själv förlåta, idag är kärleken död, du och jag är förlorare, men jag tror, jag tror, inbillar mig, att din man är den som förlorat mest.
Det gör ont att bli bedragen, av sina älskvärda människor, men att bedra någon man älskar måste vara värre.
Han ska leva med sina tankar varje dag, han ska leva med sina minnen om hans händer på min kropp. Hans händer kommer att minnas, när händerna var på upptäcktsfärd på mig. Hans kropp sinnen och hans mandom, kommer att påminna honom om att han valde att skövla dig, att stjäla en bit av eran kärlek.

Han kommer att minnas att kvinnan som lånade din man, var en kvinna som blev bedragen av din man.
Jag är en kvinna som är svag, feg och missbrukad, inte av män utan av mig själv.
Jag är rädd för äkta kärlek, jag är rädd för att bli hel. Jag lånar kärlek för att slippa känna, jag lånar män för att slippa vakna upp, ta tag i saker, i mig.
© Malix 19 maj 2009