23 december Skriv om något grönt.


23 december

Skriv om något grönt.

Det var inte igår.  Men inte allt för längesen, så jag borde inte ligga här.  Grönt simmigt stanken som visade sig handlade inte om mig utan om Kalle. Han visste aldrig när han behövde uppsöka toalett, nu stank hela rummet av hans skit. Kanske spydde jag inte av bakis symtomen utan av hans stank. Nä nu djävlar fick det vara nog om jag över levde det den här gången. Inte en droppe till skulle över min strupe. Aldrig mera.

Tröjan jag hade på mig var rödflammig inte konstigt att jag mådde piss. Rödvin, öl och allt annat som jag hunnit med i går. Tro fan att jag spyr och att jag bara ser på ett öga. Va fan hände igår. Nu bubblade det upp igen, fan, det kan inte finnas mera kvar i mig. Hur i helvete ska jag överleva.  Jag hann inte luta mig över toastolen,  nu badade hela toan, väggen och golvet i en gulgrön spya. Fan tänk jag kanske är sjuk.  Va det slagsmål igår eller va fan är det som gör så djävla ont i ansiktet.  Reste mig upp för att kolla i spegeln. Men där det en gång suttit en spegel, var det bara en hylla med diverse rakhyvlar och tabletter, en kanyl och en fimp. Denna gång höll jag mig över handfatet, bara några droppar kom ur mig.  Kände mig uttorkad och vattnig i tinningen.

Där inne i badrummet satt jag, byxorna var fulla med spy och blod. En ilsken önskan om att vara någon annanstans, hur fan ska jag komma hem. Vad fan kommer att hända när jag kommer hem? Vilket humör kommer kärringen ha , eller har de stuckit igen? Grävde i byxfickorna, femtilapp hittades, tog på mig skorna i hallen gick ut i trapphuset. Där hela trappan badade i blod och spy.  Jag klarade mig ut tog tricken två hållplatser fick gå av för att spy igen.  En promenad över kyrkogården sen la jag mig på parkbänken efter tunneln. Nu var jag snart hemma. Men hur fan ska jag orka gå upp för trapporna.  Hoppas ingen var hemma. Ska vila lite innan den sista sträckan hem.  Men hur e det?  Fan det är nog Julafton idag. Inte fan vågar jag gå hem då? Eller jag får gå hem, lyser det i fönstret, så tar jag en taxi till stan igen. Helvete! Har ju inte mera än femti spänn . Ja, det räcker ju i alla fall till en öl. Sen får vi se, kanske någon kommer förbi och bjuder.

God Jul på dig! Idag får du fira med en kall, sa jag till mig själv. Jag kände hur magen blev varm av tanken på en öl.

Annonser

8 december 2011 Skriv om att flyga.


       Likt ett skär och brus, sväljer jag frenetiskt, bort alla lock, som slår till vid starten.  Men jag startar inte. Jag sväljer ändå, för att inte visa min gråt och min förtvivlan.

Dina ord håller på att bli min sanning. Min förbannande sanning blir till av dina ord. Det är som att ramla in i ett regn av åska. Tvivel tar former och cirkulationer. Luften tar slut och Groparna i magen kunde varit av luftgroparna. Men det är dina ord.

Dina förbannade ord som ramlar in görar runt i ansiktet mitt. Din uppfattning om mig blir, eller håller på att bli, min sanning.

Infernot är ett faktum, och lilla jag är den lilla, lilla värdelöshet som du vill ha mig till. Jag är i stunden inte värd, att andas din luft. Drömmar verkligheter är, dom bara är, och flyger bort långt bort.

Jag är ännu här i dina stormar av ord om min oduglighet. Ont? Nej, jag har inte vågat känna efter. Ont? Nej, Ont har jag inte haft på länge.  Det är bara dina ord, som har blivit min sanning som släckte ljuset.

Det hopp som innan bodde hos mig som sa mig att du hade fel. Det ljus det har slocknat det pustade frustade och försvann………

Utmaning 2011:75 – 16 mars Skriv om något tillkämpat.


Rasande raseri, flyttade in på sekundens hundradel. En liten ledsen flicka ligger i sängen och gråter, en liten flicka som är en prinsessa av vår släkt. Du är en av dem som genom förvandlingen blev ett As utan känslor. Vi älskade dig, bjöd in dig i vårt hem, litade på dig, vi skyddade dig, vi ville dig väl. Men i mitten av alla välvilliga viljor att du ska må bra.
Du knullade du, knullade sönder hela situationen, du våldtog min familj. Du våldtog mig i den heder av okänsliga vansinne. Jag känner inte nått för dig, för dig och ditt, du kunde lika gärna vara död. Så ser jag det, detta har du tillkämpat dig själv, genom dina val, dina handlingar.
Ett år av självförakt, har orsakats av dig, ditt självförakt knarkar du sönder.  Tänk dig, jag missunnar dig att knarka bort dina känslor, Jag missunnar dig att fly från dina tankar och dina samveten. Millimeter för millimeter vill jag skövla våldta och förkasta dig, dina lögner, och ditt väsen. En paradox i parodi i sjukheter bor det inom dig. En Liten flicka, en liten oskyddad flicka, råkade ut för dina sjukheter, du är ett djur, skam, skuld och samvete. Jag skulle vilja att du levde hela livet i din skuld och din skam som du så gärna kastar på andra.
Förlåtelse, nej det finns inte längre mera kraft att förlåta, för mig är du inget, inget annat än ett odjur. En liten flicka! Kommer att alltid minnas händer som var händer av någon annan, som hon inte ville ha på sin kropp. Det struntade du i. Du tog och tog.  Samtidigt som du gav henne skuld och skam. Skyldighetskänslor, som borde bo i dig inte i en liten flicka. Flickan har ett helt liv att leva. Och du har just nu orsakat ärr i kroppen på hela henne, i hennes hela liv.  Den lilla flickan är dotter till en mamma.  En mamma som just nu inte kunnat skydda sin lilla dotter.
Inget är längre vackert i dig, ingenting är längre vackert med dig. Det  finns inget vackert i dig utan bara sjukhet.

Utmaning 2010:195 15 juli Skriv om att förhandla


är det det här du kallar förhandling? Är det det har du kallar lika för alla? Jag går från hem till hem, för att jag måste se till att din son ännu har en mamma?  Människor som vanligtvis var runt oss, kämpar för fullt med att hjälpa mig till skydd och stöd, då du tagit till din jungfrulika stål fru igen.  Våran lilla prins, som just  lärt sig att säga pappa, vet inte längre var pappa är.

Det finns ingen pappa som kramar honom längre, den pappan som  faktiskt fanns, är borta och förbi han försvann med din första sil.  En natt till, en natt till med samtal och polis. Nu är jag rädd. Rädd för att dina förhandlingar blir verkligheter för oss, som är din lilla familj.

Din faderskapslöshet, skull du förhandla dig fram till föräldralöshet till ditt barn. Snälla försök förstå, jag du vi, vi dog och du och jag blev vi och dom, där du tillhör dom. Då du tog fröken sil i din arm. Förhandlingsläget finns inte kvar, det är inte något kvar. Förhandlingen  är inte att diskutera, då du avsa dig din familj genom en stilla stil av sil. Din kvinna är inte jag längre, din  titel som pappa är försvunnen, vår son är min son. Min son är utan pappa, min son som just lärde sig att säga just det.

Pappa, Pappa jo du förstår lille vän, pappa är inte något som vi känner till just nu, han dog och kommer troligtvis inte tillbaka i det skick han gick.  Förhoppningsviss blir det några år på vilohem i Kumla. Men dit går inte vi. Förhoppningsvis, annars lär vi snart ha en pappa som bor i det blå, i en himmel där förhandlingar inte finns, utan där vi här nere bara minns.

Utmaning 2010:195 15 juli Skriv om att förhandla

Utmaning 2010:194 – 14 juli Skriv om att snickra.


Vi byggde det här ihop du och jag. Tillsammans planka för planka, spik för spik. I början litade jag inte på din kunskap, inte på att det du sa var menat eller att du menade det du sa. Men under den tiden vi var två som spikade och byggde upp det vi hade, så fick jag en smygande känsla för att du var den som skulle leda mig framåt.

Hej du. Hej, hallå hemma hos oss om du minns så står där ännu en låda kvar, hammaren ligger där du la den.

Hej du, Hej och hallå, vart tog känslan och slagen av hammaren  vägen. Vart är du och bygger.

Vi finns kvar nu vi är snart flera. Den sista plankan ligger ännu kvar  jag har inte orkat ta bort den.

Var är du? Vem är du? Fan vad jag har hatat ditt gift. Vart är du , Vem har du bredvid dig? Spikar ni ihop eller faller det isär. Är det fru heroin som smeker ditt sinne, är det hon som  våldtar din kropp? Vad finns att nämna för vår son?  Han står här, bredvid.  Men vem är du, var är du, är frun det enda som du slår i.

Heroin, Tjack,  Du är en man  och kan inte bli kallad för Tjackhoran, din vän där emot,  hon som du pumpar dig full med, är horan du betalar med ditt liv.

Utmaning 2010:191 – 11 juli Skriv om att vara snål.


I hörn ligger dammråttorna på rad. Rullgardinen mörklägger och tar bort skönheten i livet, Jag vill inte se. Hur jag än blundar, hur jag än gömmer dyker det upp igen. Jag bjöd  dig inte av mig, jag bjöd dig på det jag trodde du ville ha.  Just därför är jag här nu och du någon annanstans. Mina ögon,  mina ord var ord jag tränat in de var inte ord som  kom ifrån mig utan av böcker jag läst. Jag inbillade mig att jag var inte tillräklig, att jag inte dög därför just därför bjöd jag på saker som jag tränat in. jag snålade regält med att visa vem jag är som jag är.  Idag ser jag, idag ser jag dammråttorna som står i vaktparad, rullgardinen hjälper mig att slippa skönheten. Jag vill slippa se, känna till och med slippa leva, men dammråttornas vakt och det mörklagda livet hjälper mig att snåla på livet, snåla på sorgen och sudda ut  sista bitarna av det som var jag. Bakom rullgardinen kan jag vara vem jag vill, bara jag slipper vara mig.

Utmaning 2010:187 – 7 juli Skriv om en bagatell.


som om det var så det hela utspelade sig. Nej jag misstänker att den lilla händelse var ett ypperligt lite tillfälle för henne, att avsäga sig hela patrasket! Den lilla skit saken drog hon till sig, för att slippa ta tag i det som var viktigare för henne. För att slippa stå upp för sig själv, se vad det egentligen handlade om. Därför drog hon till med det jag sa. Inte det jag fick fram i henne. På något sätt var jag en lockelse för hennes självkänsla, i dålig dager. Jag eller något i mig visade henne det hon innerst inne kände och tänkte om sig själv. Jag lockade  fram hennes egen självuppfattning, mitt väsen bekräftade hennes egen tro på sig själv som värdelös. Den sanningen gjorde för ont för att hon skulle stå ut. Därför ryckte hon tag i en bagatell och gjorde det till något stort, för att slippa stå upp för sig.

Hon vågade inte  släppa lögnen om sig själv som värdelös, det gjorde att hon ryckte tag i det som var minsta möjliga henne och slog till. Jag visste det, jag lät henne göra det, för hon var inte mogen ännu att bejaka det vackra i henne.
En dag när hon står där och möter sin vackerhet , då ska jag vara den som applåderar först!