Utmaning 2011:87 – 29 mars Skriv om att vägra.

 

Inte en ända liten djävla millimeter närmare nu. Stopp! Stopp, stanna, stryp tiden, stanna klockan gör va fan du vill. Men inte längre, inte längre eller närmare mig. Stryk ut, radera, eliminera, totalisera bort allt som handlar om mig, i dig. För jag är inte, inget, av det du ser, tror, känner eller vill. Inget, inget över huvudtaget av det som du ser är mig, i dig.  Inget, fatta, inse, förstå, stopp, stanna, och gör va fan du vill, men utan mig, mitt jag, mitt själv, för jag har hoppat av, seglat bort och finns inte mera i dig för dig. Hur tydlig måste jag vara för att du ska förstå? Är jag så tydlig nu? Eller inbillar du dig trotts mina ord, att du har en chans, att vi har en andra chans? Är detta tydligt nog?

Utmaning 2010:334 – 10 december Skriv om det förgångna.

Utmaning 2010:334 – 10 december

Skriv om det förgångna.

Klokhets-invest-ments-bolaget ADHD…..

Förgångna är för många ett återblicksredskap , redskapet som hjälper till att välja i en nyare  nästan likadan situation.  I dessa meningar bor klokheter säger en del. Men de som inte har återblicksredskapet i sin hand från då det redan är gjort. Blir ju inte mindre kloka, kanske fattigare i penningar, men definitivt rikare på Ahaaa det funkade inte denna gången heller, en upplevelse rikedom till. En prövning som tillsist leder till Ahaaa så kan man göra…..

Konsekvenser som blir till av impulsiviteter som bor i utan att tänka efter saker.

– Men varför gjorde du så, du visste ju redan innan?

– Jo eller nej, Jag tänkte inte på det just då,  eller jo,  för att jag kunde. I Grund och botten är Alla Vi som är  konsekvens – konstnärer fulla av: prova lite, testa och se,  nyfikenheteri  i att prova lite som kan bli helhetsdagar.

– Och just då tänkte vi inte på det,  det bara blev så…………

Barn är väldigt bra Konsekvens konstnärer, Själva görandet är mera intressant än eftertänket.

//Malix

Utmaning 2010:193 – 13 juli Skriv om att vara tydlig.

Tydlighet, smakar på ordet, känner efter i grunden till mig vad är tydlighet?

Tydligheternas tydlighet är det som jag så väl behöver och uppskattar. Du säger till mig: Gör som du vill. Då inbillar jag mig att det är det du vill att jag ska göra. Nästa gång vi träffas möter jag missbelåtenhet och känner skuld, för att jag  inte uppfattade vad du menade. Känner mig orolig och förvirrad, misstror och litar inte på  det du säger, söker försäkringar i allt du har till svar. Din tydlighet är en kletig gägga av otydligheter som gör mig förvirrad. Här just i din otydlighet har jag ett ansvar, ett ansvar över mig, min oro, och min skuld. Här tar jag ett steg åt sidan låter dig stanna kvar på din väghalva för att gå min egna väg, jag väljer en rakare väg en väg som jag förstår som ger mig svar som jag kan tolka på ett sätt där jag slipper skuld,skam och min gnagande oro. Här växer jag, blir trygg och känner en sorg över att du valde en annan väg.

Utmaning 2010:192 – 12 juli Skriv om att hävda sig.

Du lilla söta du, dina ögon är vackra och du är så fin. Din väg i livet har bara börjat, det är en väg som inte kan vandras av någon annan än dig. Än så länge får jag gå bredvid dig, än så länge finns jag till för dig. En vacker dag kommer du vandra utan mig, en dag ska du sträcka dig upp emot mål som jag inte kan se. En dag skall du se på saker ut efter dig. Min gud vad jag vill dig gott, det är nu jag har chansen att leda dig fram. Genom att lyssna på dig, genom att hjälpa dig fram till dig. Inte ett hår vill jag kröka på din hjässa, jag vill leda dig i dina fotspår, få dig att stå på egna ben. Få dig att se dina underbarheter, sträck på dig min lilla sparv, gå ut i livet och se med dina ögon använd din klokhet. Vandra på vägar som du vill vandra på, låt inte någon någonsin bestämma över vad du vill. Gå din egen väg, sträck på dig sikta på dina mål och du,  sikta så högt du bara kan, för jag vet att du kommer att klara det. Var i din storhet, den kommer att hjälpa dig fram. du behöver inte saker, inte heller karriär, för att hävda dig.  Var dig själv, välj utifrån dig så hävdar jag att lyckan nås ändå

Utmaning 2010:190 – 10 juli Skriv om tvål.

i en burk lite till vänster står burken på den står det Anna. Det är  hennes tvål burk som står där. Ingen får röra vid den. Is i magen Anna har inte vaknat upp ännu, det hörs inga ljud från hennes rum inga skakningar av kläder eller  sängkläder heller.  Sakta men säkert börjar min egen ångest att  ta tag i mig.

Snart är klockan nio, det är den tiden vi fått till oss av terapeuten att vi ska väcka henne.  Idag är jag ensam med henne, instinktivt vet jag redan nu att det kommer att bli jobbigt om jag är tvungen att väcka henne.  Två minuter i nio, hjärtat börjar slå  hårdare nästan så  jag hör slagen från utsidan.  Börjar gå till handfatet som  är utanför hennes dörr. Tvålar in händerna,  sköljer av, tar sprit på händerna, sköljer av tvålen med vatten en andra gång. Två pappershandukar  tar jag  för att torka händerna  och för att torka av sprit tryckaren med, där efter två nya  pappershandukar  spritar in dem och  torkar av kranar, tvål  och spritflaskan helt. Sköljer mina  såriga händer,  tvålar in dem på nytt,  sköljer av, torkar,  spritar in dem åter igen.  15 år har denna proceduren holt på. Redan  då Anna var  6 år, sökte vi hjälp för hennes olika sett att bli ren på, idag är det hennes liv.  Pappershanduken som jag torkat händerna på  slänger jag i papperskorgen,  tar nya handukar och spritar in detta för att få öppna hennes dörr.  Redan då hör jag henne, spritade du in  handtagen.

-Ja, Anna. Jag har gjort allt det som skall göras, nu är klockan nio  och du vet att det är dax att gå upp nu.

-Ja, jag vet din djävla kärring men ut med dig så kommer jag, du har redan varit här förlänge, skriker hon efter mig då jag stänger hennes dörr.

Gråter stilla, åter igen känner jag hur rädd jag är för min egen dotter. Min söta lilla dotter som idag är fången av tvång och föreställningar, som inte är sånt som jag har kontroll över.

Jag hatar verkligen den sjukdom som fångar min dotter. Sitter i köket när Anna gjort  sig i ordning för  att ta sig an handtagsproceduren till hennes toalett.

Jag hör hur hon gnider sina händer för tredje gången, emot pappershanddukarna nu. Hör mig säga som alltid, säger det för att hon ska bli lugnt. Anna nu finns det inga bakterier kvar, nu är dina händer rena.

Slår mig själv i tanken, för att jag åter igen fallit in i OCD fällan. Jag hatar denna sjukdom varför skall det vara vi som är drabbade?  Inom mig hör jag en röst som säger att det är bara för att vi  är bra på att hantera det.

Nu hör jag hur hon torkar rent handtaget på insidan. Därefter tar hon kranarna inte en gång utan tre gånger för att försäkra sig om att hon verkligen har  torkat av  kranarna. Nu spritar hon handtag, kranar till sist kan hon då tvätt sina händer. Tar sedan av sig kläderna, tvättar åter igen tvättställ och nu även toalett-stolen tre gånger. Redan har den första timmen gått åt till att passa Anna, så hon inte  blir fast i sina tvångshandlingar. En timme till sen sitter hon i köket och äter mat som hon kollat temperaturen på.  Jag inser att det kommer att ta tid, att få min dotter till en vanlig söt  ung vuxen. En vuxen som inte ägnar sitt liv och  handlingar som fångar henne i sjukdomen.  Om det någonsin kommer att bli så Två års terapi har tagit bort  fyra timmar från morgonen.  Vi har liksom tjänat ihop  massor av tid från tvång men ännu har vi lång tid kvar. Många timmar, många timmar av ångest kvar…..

Utmaning 2010:136 – 16 maj Skriv om att avstå.

Genom din kraft, ger du mig möjligheter att tacka nej.

Inte så att jag beundrar din kraft eller avundas andra för din närhet.

Nej, så är det inte, skulle aldrig kunna bli så.

Jag bara inte vill.

Jag är min egen, min egen kvinna, min egna vän.

För mig är jag viktig, ser du inte mig som jag är, så väljer jag andra vägar.

Dina hot, dina krafttag och din kärlek till makt, gör att jag vill segla ensam, flyta själv.

Aldrig mera ska jag vända om titta runt eller ångra mina steg nu.

En dag kommer du att förstå, en dag kommer du att själv inse att vänner, kärlekar och närhet är inget man kräver utan får. Genom att respektera, möts man  med respekt. Det är inget man kräver, för då kvävs den och byts ut till rädsla och frihetsseparationer.

Genom att jag går visar jag dig respekt, jag vill att du ska kunna se dig själv i ögonen, utan att slås av samvete och tankar. Dina ögon är vackra ibland. Ibland borde vara oftare, så dina ögon oftare är vackra.

Jag avstår inte livet, jag avstår inte mig, det enda jag väljer att avstå är den makt, du vill ha över mig.

Den makt kan du aldrig kräva, den är inte till för dig.

Det är en makt som jag har över mig, mina val och mina avståndstaganden genom att avstå

Utmaning 2010:73 – 14 mars Skriv om en bonus.

Bonus, Bonusmamma, Bonusbarn, bonuslön,

Bonusar är ett tillskott av ett skott. Skottet är jag i en hel, en hel av en del i tillskott.

Karusell, blir snurrig i en bonus. En färg blir en klick i nyans i något annorlunda.

Annorlunda är inte en standard. En standard är något av mera.

En standard med något mera, är en bonus.

Tillgång, tillförande, tillit.

Borde inte bonus vara tillförande till alla, något av värde som vi alla är värda?

Är vi värda? Värda?

Bonus?

Bonus är något mera än standard, vi är alla mera än en standard, alltså är vi alla  en bonus

Utmaning 2010:3 – 3 januari Skriv om att kopiera.

Jag tar hennes rörelse då hon precis ska börja le. Jag gör hennes leende till mitt. En liten del av min kärlek dör.

Jag träffade en kvinna, hennes ord om instabiliteten. Gav mig styrka i tanken. Jag lånade orden från kvinnan och gjorde dem till mina. Genom att låna hennes ord, inbillade jag mig att jag var mera intellektuell. En liten del av min klokhet försvann.

En man på min arbetsplats var en form av säkerheter som jag saknade, säkerheten blev ett fodral till mig, som gjorde att jag tappade tryggheten i mitt hjärta. En liten skör flicka hittade jag i en kö till systemet, hennes skörhet bodde redan inom mig, men hennes väg till trygghet tog jag och gjorde till min.

Den vackraste äldre damen visade mig, en egenhet i sig, den egenheten hade jag redan förlorat då jag lånade kvinnans leende.

Mina tuschade ögon mina röda läppar, och mitt färgade hår. Tog bort den sista gnuttan av mig bara för att tilltala dig.

Du är kär i en kopia, en kopia av mina möten i livet. Inget av det du ser är jag, utan kopior av det som jag vill och beundrar. Kärleken i mig finns inte, kärleken till dig är inbillad. Genom att låna av andra, är mitt liv en kopia, av inget men delar av andra. Vem är jag? Finns jag? kommer jag någonsin hitta mig själv?

Utmaning 362 – 28 december Skriv om att behöva.

allt jag behöver är bekräftelse, bekräftelse på att jag är bra och att jag duger. Nej det handlar inte om att du säger det till mig. Så är det inte nej det funkar inte. Men allt jag behöver är bekräftelse, bekräftelse på att jag är bra och att jag duger.  Nej det handlar inte om att du ska berättar för mig om alla de bra saker jag jag har gjort.  Nej så är det inte, nej det funkar inte så!

Allt jag behöver känna är en ärlig känsla utifrån mig själv där jag i mitt hjärta känner inifrån med mina rena tankar  känner att jag är bra, jag duger. Jo så funkar det, det är så man gör. Du skulle kunna stå här i timmar dagar och år. Det hade inte funkat en enda gång om jag själv inte kände det på insidan.  Då hade jag varit som en bottenlös sjö, dina ord hade inte nått min botten i grunden i mig.

Allt jag behöver är bekräftelse, av mig, i mig. Känna på riktigt att jag duger, jag är verkligen bra. Jag gör mitt bästa. Mitt bästa, duger för mig det handlar inte om dig.

Utmaning 347 – 13 december Skriv om att bära ljus.

min känsla är vacker, min tänkande tanke är fin.  Den lyser upp det mörka inom mig, den blir mitt ljus. Livsvattnet blir flytande och klart, ger mig ett flöde i min själ. Den mörka natten omsluter mig men ljuset inom mig vaggar mig till sömns. Min vila inom mig är trygghet till att vila i ro, ron blir tryggheten. När mina steg blir tyngre och backen brantare lyssnar jag på mina tankar och letar efter ljuset inom mig, genast är stegen lättare, mera svävande. Allt detta finns inom mig, allt detta finns inom dig. Den enda eller det enda som kan släcka ljuset är jag i mig, du i dig. Jag är så rädd om mitt ljus, du är så rädd om ditt ljus, låt oss bära och lysa upp våra egna vägar i våra liv.