8 december 2011 Skriv om att flyga.

       Likt ett skär och brus, sväljer jag frenetiskt, bort alla lock, som slår till vid starten.  Men jag startar inte. Jag sväljer ändå, för att inte visa min gråt och min förtvivlan.

Dina ord håller på att bli min sanning. Min förbannande sanning blir till av dina ord. Det är som att ramla in i ett regn av åska. Tvivel tar former och cirkulationer. Luften tar slut och Groparna i magen kunde varit av luftgroparna. Men det är dina ord.

Dina förbannade ord som ramlar in görar runt i ansiktet mitt. Din uppfattning om mig blir, eller håller på att bli, min sanning.

Infernot är ett faktum, och lilla jag är den lilla, lilla värdelöshet som du vill ha mig till. Jag är i stunden inte värd, att andas din luft. Drömmar verkligheter är, dom bara är, och flyger bort långt bort.

Jag är ännu här i dina stormar av ord om min oduglighet. Ont? Nej, jag har inte vågat känna efter. Ont? Nej, Ont har jag inte haft på länge.  Det är bara dina ord, som har blivit min sanning som släckte ljuset.

Det hopp som innan bodde hos mig som sa mig att du hade fel. Det ljus det har slocknat det pustade frustade och försvann………

Utmaning 2011:87 – 29 mars Skriv om att vägra.

 

Inte en ända liten djävla millimeter närmare nu. Stopp! Stopp, stanna, stryp tiden, stanna klockan gör va fan du vill. Men inte längre, inte längre eller närmare mig. Stryk ut, radera, eliminera, totalisera bort allt som handlar om mig, i dig. För jag är inte, inget, av det du ser, tror, känner eller vill. Inget, inget över huvudtaget av det som du ser är mig, i dig.  Inget, fatta, inse, förstå, stopp, stanna, och gör va fan du vill, men utan mig, mitt jag, mitt själv, för jag har hoppat av, seglat bort och finns inte mera i dig för dig. Hur tydlig måste jag vara för att du ska förstå? Är jag så tydlig nu? Eller inbillar du dig trotts mina ord, att du har en chans, att vi har en andra chans? Är detta tydligt nog?

Utmaning 2011:77 – 18 mars Skriv om något oslagbart.

Inte någon kapitulation, här inte, inte ens en chans. Inte en millimeter, närmare här inte. Bort, ta bort, långt bort! Slagbart är i oändlighetens land, någon annanstans, där du inte når.

Du får faktiskt inte!

Nej!

Inte hit, inte längre, försvinn och ta bort dina tassar från mitt jag.

Idag är det jag som är stark, idag är det jag som är vacker, unik och inte din.

Nej aldrig mera din, inte en sekund av ett uns dammkorn att jag finner mig vid din sida. Nej det räcker nu, idag är det jag som är klar, värd mera och inte kapitulerad.

Oslagbart var ordet ja, ett ord som du inte kan, inte vet om, inte förstår…..

Oslagbart…….

Utmaning 2010:334 – 10 december Skriv om det förgångna.

Utmaning 2010:334 – 10 december

Skriv om det förgångna.

Klokhets-invest-ments-bolaget ADHD…..

Förgångna är för många ett återblicksredskap , redskapet som hjälper till att välja i en nyare  nästan likadan situation.  I dessa meningar bor klokheter säger en del. Men de som inte har återblicksredskapet i sin hand från då det redan är gjort. Blir ju inte mindre kloka, kanske fattigare i penningar, men definitivt rikare på Ahaaa det funkade inte denna gången heller, en upplevelse rikedom till. En prövning som tillsist leder till Ahaaa så kan man göra…..

Konsekvenser som blir till av impulsiviteter som bor i utan att tänka efter saker.

– Men varför gjorde du så, du visste ju redan innan?

– Jo eller nej, Jag tänkte inte på det just då,  eller jo,  för att jag kunde. I Grund och botten är Alla Vi som är  konsekvens – konstnärer fulla av: prova lite, testa och se,  nyfikenheteri  i att prova lite som kan bli helhetsdagar.

– Och just då tänkte vi inte på det,  det bara blev så…………

Barn är väldigt bra Konsekvens konstnärer, Själva görandet är mera intressant än eftertänket.

//Malix

Utmaning 2010:333 – 9 december Skriv om att fråga

Tror inte det finns något mod kvar, kvar finns skärvorna från i går  och historiskt marmoriserade känslor .

En väv av vemod och katastrofer, där sömmarna är av silke för att inte skava så förbannat.

Nej det bor inget mod i mig.

Mod att våga visa den som egentligen bor i mig.

Nej, evighetsgnaganden om värdelösheter har etsat sig fast i allt som har mitt sigill.

Sigill av avtagande kopior av styrka.

Mod, det återkommande ordet av mod.

Mod som visar sig i mig när jag vågar att ställa frågan.

Men ännu så länge bor det så mycket O-mod i mig så jag låter bli att fråga.

Vågar inte ens ställa frågan för mig själv.

För svaret kan svärta ner min själ, ta död på det sista hoppet, om tilltro på

mitt,

mig

och

jag.

Utmaning 2010:193 – 13 juli Skriv om att vara tydlig.

Tydlighet, smakar på ordet, känner efter i grunden till mig vad är tydlighet?

Tydligheternas tydlighet är det som jag så väl behöver och uppskattar. Du säger till mig: Gör som du vill. Då inbillar jag mig att det är det du vill att jag ska göra. Nästa gång vi träffas möter jag missbelåtenhet och känner skuld, för att jag  inte uppfattade vad du menade. Känner mig orolig och förvirrad, misstror och litar inte på  det du säger, söker försäkringar i allt du har till svar. Din tydlighet är en kletig gägga av otydligheter som gör mig förvirrad. Här just i din otydlighet har jag ett ansvar, ett ansvar över mig, min oro, och min skuld. Här tar jag ett steg åt sidan låter dig stanna kvar på din väghalva för att gå min egna väg, jag väljer en rakare väg en väg som jag förstår som ger mig svar som jag kan tolka på ett sätt där jag slipper skuld,skam och min gnagande oro. Här växer jag, blir trygg och känner en sorg över att du valde en annan väg.

Utmaning 2010:192 – 12 juli Skriv om att hävda sig.

Du lilla söta du, dina ögon är vackra och du är så fin. Din väg i livet har bara börjat, det är en väg som inte kan vandras av någon annan än dig. Än så länge får jag gå bredvid dig, än så länge finns jag till för dig. En vacker dag kommer du vandra utan mig, en dag ska du sträcka dig upp emot mål som jag inte kan se. En dag skall du se på saker ut efter dig. Min gud vad jag vill dig gott, det är nu jag har chansen att leda dig fram. Genom att lyssna på dig, genom att hjälpa dig fram till dig. Inte ett hår vill jag kröka på din hjässa, jag vill leda dig i dina fotspår, få dig att stå på egna ben. Få dig att se dina underbarheter, sträck på dig min lilla sparv, gå ut i livet och se med dina ögon använd din klokhet. Vandra på vägar som du vill vandra på, låt inte någon någonsin bestämma över vad du vill. Gå din egen väg, sträck på dig sikta på dina mål och du,  sikta så högt du bara kan, för jag vet att du kommer att klara det. Var i din storhet, den kommer att hjälpa dig fram. du behöver inte saker, inte heller karriär, för att hävda dig.  Var dig själv, välj utifrån dig så hävdar jag att lyckan nås ändå

Utmaning 2010:190 – 10 juli Skriv om tvål.

i en burk lite till vänster står burken på den står det Anna. Det är  hennes tvål burk som står där. Ingen får röra vid den. Is i magen Anna har inte vaknat upp ännu, det hörs inga ljud från hennes rum inga skakningar av kläder eller  sängkläder heller.  Sakta men säkert börjar min egen ångest att  ta tag i mig.

Snart är klockan nio, det är den tiden vi fått till oss av terapeuten att vi ska väcka henne.  Idag är jag ensam med henne, instinktivt vet jag redan nu att det kommer att bli jobbigt om jag är tvungen att väcka henne.  Två minuter i nio, hjärtat börjar slå  hårdare nästan så  jag hör slagen från utsidan.  Börjar gå till handfatet som  är utanför hennes dörr. Tvålar in händerna,  sköljer av, tar sprit på händerna, sköljer av tvålen med vatten en andra gång. Två pappershandukar  tar jag  för att torka händerna  och för att torka av sprit tryckaren med, där efter två nya  pappershandukar  spritar in dem och  torkar av kranar, tvål  och spritflaskan helt. Sköljer mina  såriga händer,  tvålar in dem på nytt,  sköljer av, torkar,  spritar in dem åter igen.  15 år har denna proceduren holt på. Redan  då Anna var  6 år, sökte vi hjälp för hennes olika sett att bli ren på, idag är det hennes liv.  Pappershanduken som jag torkat händerna på  slänger jag i papperskorgen,  tar nya handukar och spritar in detta för att få öppna hennes dörr.  Redan då hör jag henne, spritade du in  handtagen.

-Ja, Anna. Jag har gjort allt det som skall göras, nu är klockan nio  och du vet att det är dax att gå upp nu.

-Ja, jag vet din djävla kärring men ut med dig så kommer jag, du har redan varit här förlänge, skriker hon efter mig då jag stänger hennes dörr.

Gråter stilla, åter igen känner jag hur rädd jag är för min egen dotter. Min söta lilla dotter som idag är fången av tvång och föreställningar, som inte är sånt som jag har kontroll över.

Jag hatar verkligen den sjukdom som fångar min dotter. Sitter i köket när Anna gjort  sig i ordning för  att ta sig an handtagsproceduren till hennes toalett.

Jag hör hur hon gnider sina händer för tredje gången, emot pappershanddukarna nu. Hör mig säga som alltid, säger det för att hon ska bli lugnt. Anna nu finns det inga bakterier kvar, nu är dina händer rena.

Slår mig själv i tanken, för att jag åter igen fallit in i OCD fällan. Jag hatar denna sjukdom varför skall det vara vi som är drabbade?  Inom mig hör jag en röst som säger att det är bara för att vi  är bra på att hantera det.

Nu hör jag hur hon torkar rent handtaget på insidan. Därefter tar hon kranarna inte en gång utan tre gånger för att försäkra sig om att hon verkligen har  torkat av  kranarna. Nu spritar hon handtag, kranar till sist kan hon då tvätt sina händer. Tar sedan av sig kläderna, tvättar åter igen tvättställ och nu även toalett-stolen tre gånger. Redan har den första timmen gått åt till att passa Anna, så hon inte  blir fast i sina tvångshandlingar. En timme till sen sitter hon i köket och äter mat som hon kollat temperaturen på.  Jag inser att det kommer att ta tid, att få min dotter till en vanlig söt  ung vuxen. En vuxen som inte ägnar sitt liv och  handlingar som fångar henne i sjukdomen.  Om det någonsin kommer att bli så Två års terapi har tagit bort  fyra timmar från morgonen.  Vi har liksom tjänat ihop  massor av tid från tvång men ännu har vi lång tid kvar. Många timmar, många timmar av ångest kvar…..

Utmaning 2010:136 – 16 maj Skriv om att avstå.

Genom din kraft, ger du mig möjligheter att tacka nej.

Inte så att jag beundrar din kraft eller avundas andra för din närhet.

Nej, så är det inte, skulle aldrig kunna bli så.

Jag bara inte vill.

Jag är min egen, min egen kvinna, min egna vän.

För mig är jag viktig, ser du inte mig som jag är, så väljer jag andra vägar.

Dina hot, dina krafttag och din kärlek till makt, gör att jag vill segla ensam, flyta själv.

Aldrig mera ska jag vända om titta runt eller ångra mina steg nu.

En dag kommer du att förstå, en dag kommer du att själv inse att vänner, kärlekar och närhet är inget man kräver utan får. Genom att respektera, möts man  med respekt. Det är inget man kräver, för då kvävs den och byts ut till rädsla och frihetsseparationer.

Genom att jag går visar jag dig respekt, jag vill att du ska kunna se dig själv i ögonen, utan att slås av samvete och tankar. Dina ögon är vackra ibland. Ibland borde vara oftare, så dina ögon oftare är vackra.

Jag avstår inte livet, jag avstår inte mig, det enda jag väljer att avstå är den makt, du vill ha över mig.

Den makt kan du aldrig kräva, den är inte till för dig.

Det är en makt som jag har över mig, mina val och mina avståndstaganden genom att avstå

Utmaning 2010:73 – 14 mars Skriv om en bonus.

Bonus, Bonusmamma, Bonusbarn, bonuslön,

Bonusar är ett tillskott av ett skott. Skottet är jag i en hel, en hel av en del i tillskott.

Karusell, blir snurrig i en bonus. En färg blir en klick i nyans i något annorlunda.

Annorlunda är inte en standard. En standard är något av mera.

En standard med något mera, är en bonus.

Tillgång, tillförande, tillit.

Borde inte bonus vara tillförande till alla, något av värde som vi alla är värda?

Är vi värda? Värda?

Bonus?

Bonus är något mera än standard, vi är alla mera än en standard, alltså är vi alla  en bonus