Utmaning 2011:79 – 20 mars Skriv om att vara lojal.


Hon satt mitt emot mig, jag som vuxen hade känt att nu är det nog.  Nu är det tillräkligt, nu måste jag reagera.  Flickungen var full med blåmärken, rivsår och illa läkta brännmärken.  Jag kunde inte se på längre, jag var tvungen att göra nått.  Hur skulle jag annars se mig själv i ögonen.

Hur eller var, när var frågor om tid.  Tiden var jag tvungen att ta mig, det var just det jag gjorde nu.  Det var därför vi satt här nu.

Hon hade bordet som skydd, jag hade frågat henne om hon inte ville sitta bredvid mig här i soffan. Men hon ville sitta i fåtöljen.  Jag hade redan förberett alla på att vi behövde lärarrummet, så jag kände mig trygg i att vi inte skulle bli störda.   Nu gäller det bara att flickungen, inte känner mig som ett hot.  Det gäller att ställa frågor som är öppna, inte ledande det gäller att hon känner att jag är någon som hon kan lita på.  Gud lilla tös, inte ska du behöva ha det så här tänkte jag. Just nu var jag nog lika rädd som henne.  Men jag var tvungen att förbise min rädsla.

– Jo, jag har märkt att du ibland har så många fula blåmärken, och det gör att jag funderar på hur dessa kommer på din kropp. Började jag samtalet.

– Jag brukar leka med min lillebror och han är ganska vild av sig, det säger mamma med. Svarade hon mig.

Där efterfortsatte hon med att rabbla upp saker som de lekte.  Listan var lång och ibland var hon tvungen att liksom tänka lite extra.  Gunga gjorde dom, lekte i skogen, klättrade upp för stegen.  Lekte krig.

–  Så alla dessa sår på din kropp, är sår, som du har fått när du leker med din lille bror?  Den stängda frågan  gjorde att jag bet mig i tungan.  Det var just det här som jag inte skulle fråga.

– Ja, mamma  är inte hemma när allt sånt händer . Svarade hon, genast ändrade det till att barnflickan som de hade inte hade så mycket koll på saker.

Jag hörde hur orden var ord som tränats in, dessutom visste jag att barnflicka, det hade dom inte.  Jag bodde i samma trappuppgång, och visste att mamman inte jobbade, dessutom var det oftast så att det var rena fylleslag hemma hos  den lilla flickan.  Där sprang karlar allt som oftast, det var många gånger som jag fått kliva över nått fyllo som sov i trappuppgången, även om just det var länge sen nu.

–         Min mamma säger till barnflickan hela tiden,  att hon måste se efter oss bättre, min mamma tröstar alltid mig och gör så att såren inte gör så ont.  Min mamma brukar säga till lillebror på skarpen, när han är dum emot mig.

Jag gick nästan sönder av alla intränade ord som flickungen sa. Kände att jag inte har kunskapen eller förmågan att göra det som måste göras.  Satt där helt utan kraft  visste inte hur jag skulle få henne att berätta.   Timmen gick, jag fick höra den ena storslagna historien efter den andra, om hur stor och duktigt hennes mamma var.  Vid skoldagens slut ringde jag det samtal jag var tvungen att ringa, rädslan över vad som skulle hända var något som jag fick se bort ifrån.  Det var med sorg och tunga steg jag där efter lämnade min arbetsplats.

Utmaning 2010:330 – 6 december Skriv om ett verktyg.


just nu har jag inte en aning om vad eller hur det används jag vet bara att jag skall lägga det lite vid sidan om och linda in det i siden. För det här känns som ett användbart verktyg i framtiden.  Nog är det lite kantigt ännu och just nu tar det alldeles för stor plats, inte  inkört och inte finjusterat ännu. Det är därför det får ligga åt sidan och gro sakta in i sin till. Privat personlig och professionell. Led ord i mitt innersta inre rum. Just nu ligger verktyget till sig, mognar för att sedan kunna flytta ut  ur det privata inre rummet, kanske  blir det en tillflykt till det mera personliga om-rumstreringen, så att det sedan i min professionalitetet kan användas som ett personligt insikts nyckel. Ännu är det svårt att veta, ännu blommar känslorna för mycket från mera privata vindar, ännu vill verktygsmaterian stabiliseras till något formbart. Ännu gör det lite ont. Men det kommer en dag, en ny dag då jag hittar passformen och insikten i det upplevda, där jag skulle kunna dela med mig av den i en mera krypterad form så att det inte blir en massa privata degklumpar…….

Utmaning 2010:272 – 6 oktober Skriv om en smula.


smulornas smulor, en piss i havet eller till och med en fis i rymden. Ändå var det så stort, att hon orkade,  att hon inte la av. Som om det var hela världen, hur fan tänkte hon.  Hur tänker Tjejer?  Tänker dom överhuvudtaget? Just nu misstänkte han att dom inte alls tänkte. Han var ju för fan bara kåt,  fan de hade ju inte haft till det på länge.  Om han bara en endaste gång knullat runt lite grann, spelade väll för fan inte någon roll.  Knulla Älska är väl fan inte samma sak?   Sätta på en brud är inte det samma som att ge henne kärlek i kroppen och tanken.  Fan Amfetamin gör alla kåta. Knull med amfetamin är sex utan uppehåll där man tror könen brinner upp tillslut.  Inte en sex skulle han kalla det, sex var ett för fint ord om man pratar amfetamin knull.  Okey ett återfallsknull på sin höjd, bruden skulle kunna varit vem som helst  det var amfetaminet som knullade.  Inte han, Nej drogen och återfallet gjorde att han valde att göra henne ledsen, han trodde att det kommer nog gå över bara hon ser att han inte tänker knarka på en stund igen.  Djävlar djävlar faaan! Herre Gud. Inte tänker knarka på en stund.  Tanken blev skrämmande han som inbillat sig att missbruket och hans återfall var smulor han inte kunde hjälpa. Meningen Inte tänker knarka på en stund säger honom att han valde att ta ett återfall. Nej fy fan, så var det inte jag var tvungen, sakta men snabbt valde han att inte tänka så. Ansvaret var mera än han klarade av.

Utmaning 2010:187 – 7 juli Skriv om en bagatell.


som om det var så det hela utspelade sig. Nej jag misstänker att den lilla händelse var ett ypperligt lite tillfälle för henne, att avsäga sig hela patrasket! Den lilla skit saken drog hon till sig, för att slippa ta tag i det som var viktigare för henne. För att slippa stå upp för sig själv, se vad det egentligen handlade om. Därför drog hon till med det jag sa. Inte det jag fick fram i henne. På något sätt var jag en lockelse för hennes självkänsla, i dålig dager. Jag eller något i mig visade henne det hon innerst inne kände och tänkte om sig själv. Jag lockade  fram hennes egen självuppfattning, mitt väsen bekräftade hennes egen tro på sig själv som värdelös. Den sanningen gjorde för ont för att hon skulle stå ut. Därför ryckte hon tag i en bagatell och gjorde det till något stort, för att slippa stå upp för sig.

Hon vågade inte  släppa lögnen om sig själv som värdelös, det gjorde att hon ryckte tag i det som var minsta möjliga henne och slog till. Jag visste det, jag lät henne göra det, för hon var inte mogen ännu att bejaka det vackra i henne.
En dag när hon står där och möter sin vackerhet , då ska jag vara den som applåderar först!

Utmaning 2010:171 – 21 juni Skriv om semester!


Det räcker med att ungarna slutar skolan för mig, då intar ledighets-ledigeter i mig. Slipper alla lappar, som jag ändå inte kan hålla reda på. Slipper Tjatet om Läxor. Ungarna kan var uppe längre på kvällarna, vi har inga tider att passa.

Bestämmer vi oss för att campa, handlar det bara om hur mina pass ser ut. Inte ens det spelar någon roll, eftersom jag inte börjar jobba fråns klockan tre som oftast.

Semester… regnsmatter på husvagnen är musik för mig.

Att vakna klockan 7 i husvagnen gå ut i förtältet, fixar kaffe, smyga mig ut med solstolen för att möta solen, skriva puffen till fåglarnas sång.

Behöver jag mera?

Nej inget, bara vetskapen om att jag kan sitta här i solstolen skriva, njuta och bara vara, behövs det mera? Jo, ett hav, ett berg, solen, månen, fiskmåsarna, kluckandet emot berget, styvmorsviolerna, doften av tången som sakta ruttnar.

Då är jag där,  i just det sammanhangen som jag lever för.

Men även en tidig morgon, min lilla vita lilldatorn, markisen utdragen, kaffet på bordet, fötterna uppslängda på stolen bredvid.

En skrivpuff, kaffe dofter, fågelkören och trädens susningar, herre min skapare blir härligherskänslor av bara tankarna.

Just där ute på altanen under markisen tidiga morgonar, Blev ”jag föredrar att kalla mig impulsiv” född.

Ett år sen.

Jag saknar skrivandet just nu. Saknar altanen och dagarna då jag satt och skrev min debut bok. Tänka sig ett år har gått,  snart är det ett år sen som boken trycktes.  Ännu har jag boken  sparad på min dator även om datorn är en ny inköpt dator.

Semester, skrivpuff ser att det idag inte blev den vanliga skriften, utan en rent av ur personlig text om mig.

Textern borde inte få bo här på denna bloggen utan bara på Malix.se

Men idag får detta duga som pufferi. Det är sommar, härlighetskreativiteter till vänner som jag under året som gått och lite till lärt känna. Får jag plats med ett litet tack till er Här?

Klart jag får det är ju min blogg!!

Tack till er alla, för att jag fått förmånen att läsa av er och lära mig så mycket. Den största lärdomen är nog hur olika vi tänker, vilken tur att vi gör det. Ett ord och ibland  20 inlägg som skriver om samma ord, men ur 20 olika håll.

Tack för att ni finns och att ni trots min frånvaro från och till,  ändå tar er tid att läsa av mig.

Skimmer är någon som följt mig även på min andra blogg. Marmoria du vet själv vem du är och vad du betyder…… Tack!

Även om ditt namn nu inte finns här, tog bara två,  för dessa två är motsattser i skrivandet tycker jag.

Så även om ditt namn inte finns med här nu,  så är du betydelsefull för mig,  utan er hade jag inte haft modet att våga ge ut min bok.

Herre gud, vad mycket text det blev idag, jo klockan är bara åtta ännu och min lilla tablett är inte intagen.

Det är just det som gör alla orden, adhd och orden är många för mig.  Ni utan adhd kanske hade klarat er med 10 ord som sa mera tydligt än detta. Men se ni, en bok med tio ord den lär inte vara skriven av mig……

Utmaning 2010:11 – 11 januari Skriv om att sätta ihop.


Tiden, ämnet och rummet som vi befinner oss i, lägger jag ihop med känslorna som brusar i mig. Pusselbitarna stämmer inte din förklaring håller inte, den duger inte för mig. Kanske för att min historia visar mig på små bitar av stundens allvar. De sanningar du serverar mig nu var då lögner. Den sista spiken i din sanning, gör att lögnen blir total för mig. Du, jag känner igen dina lögner, jag känner igen din historia, kanske skall jag påminna dig, om att jag levde i din historia, med dig, det gör att vi liksom delar den.

Dina ögon delar historikens ord, mina historiska känslor påminner mig om fallgroparna, i sanningar. Likadant som man nubbar fast takpappen omlott, på liknade sätt glömmer du av att din säkerhet, avslöjar lögnerna.  Du gömmer dig bakom din säkerhets fasad, den fasaden som bleknar av solen, bitarna som jag sätter ihop, faller isär av mina inre bilder, av dig i mig. Denna gången ska jag lita, på mig i mig, jag har ett ansvar över mig, jag har ett val att göra utifrån mig.

Utmaning 2010:10 – 10 januari Skriv om nya friska tag.


Likt den friska vår vinden, som griper tag i livet efter mörkret och vinterkylan.

Lika friskt griper den nya ivern mig, i mitt nya projekt.  Alla dessa vindar, alla nya tankar som flyttar in och bosätter sig för ett kort tag. De bara bor där, helt plötsligt finns de. Ivrigt hittar jag roligheter i dem, ivrigt vill jag prova på göra och lära. Tills nästa vind flyter in, fläktar bort den ny-gamla, pluttar ut och sopar ren, en ny tavla blir klar i tanken, den gamla tas ner. Ställs undan. Mina halvfärdiga projekt stannar upp, står still och flyttar bort.  Långt bort, inte här.

Vindarna ute är nya vindar i ett ekologiskt system. Mina inre vindar är nya i mitt ekologiska system. Friskheten är impulser av oförberedda otänkligheter i nyfikenhet. Rikedom i tusen mils-tanks-sekunder.