23 december Skriv om något grönt.

23 december

Skriv om något grönt.

Det var inte igår.  Men inte allt för längesen, så jag borde inte ligga här.  Grönt simmigt stanken som visade sig handlade inte om mig utan om Kalle. Han visste aldrig när han behövde uppsöka toalett, nu stank hela rummet av hans skit. Kanske spydde jag inte av bakis symtomen utan av hans stank. Nä nu djävlar fick det vara nog om jag över levde det den här gången. Inte en droppe till skulle över min strupe. Aldrig mera.

Tröjan jag hade på mig var rödflammig inte konstigt att jag mådde piss. Rödvin, öl och allt annat som jag hunnit med i går. Tro fan att jag spyr och att jag bara ser på ett öga. Va fan hände igår. Nu bubblade det upp igen, fan, det kan inte finnas mera kvar i mig. Hur i helvete ska jag överleva.  Jag hann inte luta mig över toastolen,  nu badade hela toan, väggen och golvet i en gulgrön spya. Fan tänk jag kanske är sjuk.  Va det slagsmål igår eller va fan är det som gör så djävla ont i ansiktet.  Reste mig upp för att kolla i spegeln. Men där det en gång suttit en spegel, var det bara en hylla med diverse rakhyvlar och tabletter, en kanyl och en fimp. Denna gång höll jag mig över handfatet, bara några droppar kom ur mig.  Kände mig uttorkad och vattnig i tinningen.

Där inne i badrummet satt jag, byxorna var fulla med spy och blod. En ilsken önskan om att vara någon annanstans, hur fan ska jag komma hem. Vad fan kommer att hända när jag kommer hem? Vilket humör kommer kärringen ha , eller har de stuckit igen? Grävde i byxfickorna, femtilapp hittades, tog på mig skorna i hallen gick ut i trapphuset. Där hela trappan badade i blod och spy.  Jag klarade mig ut tog tricken två hållplatser fick gå av för att spy igen.  En promenad över kyrkogården sen la jag mig på parkbänken efter tunneln. Nu var jag snart hemma. Men hur fan ska jag orka gå upp för trapporna.  Hoppas ingen var hemma. Ska vila lite innan den sista sträckan hem.  Men hur e det?  Fan det är nog Julafton idag. Inte fan vågar jag gå hem då? Eller jag får gå hem, lyser det i fönstret, så tar jag en taxi till stan igen. Helvete! Har ju inte mera än femti spänn . Ja, det räcker ju i alla fall till en öl. Sen får vi se, kanske någon kommer förbi och bjuder.

God Jul på dig! Idag får du fira med en kall, sa jag till mig själv. Jag kände hur magen blev varm av tanken på en öl.

10 december 2011 Skriv om att ta priset.

Att ta pris i julfiranden

Det var mörkt, tyst allt var stilla. Nu äntligen kunde det ske, nu äntligen skulle hon få spegla sig i glansen av att ha tänkt till det lilla extra.  In i minsta detalj så hade hon städat, fejat, polerat, hall mattan log inom sin tejpade och upp märkta plats.  Allt var symetriskt återställt, paketen var placerade i olika områden, där under den helt fantastiska granen. Alla barr grenar var rätt placerade. Plast jo, visst, men en riktig skulle dragit in ohyra. Så plast är det bästa alternativet.  En paket med rött inslagspapper, en med guld, vitt med ljusgrå tomtar, ett grönt rött och ett helt i grönt men rött band på.  Alla som skulle komma dit skulle få exakt lika många paket, exakt lika till färger och matchande snören. Man brukade prata om att hon var lite för mycket, men det var inget hon brydde sig om. Hon visste ju att sådant var viktigt.  Det var viktigt för henne att alltid göra helt rätt, inget skulle vara mera grönt än nått annat.  Balans kallade hon det.  Andra skulle kalla det för OCD.

I köket stod alla skålar på sina platser. I den gamla pigkammaren, in vid köksingången i tvårumslägenheten, var all mat uppställd. Ena fönstret var öppet så att det blev tillräkligt kallt i rummet. Där inne stod nu skålar med gröt, skinka, Janson och alla tillhörande siller med mera. Svagdricka, julöl och den hemmabryggda glöggen. Allt var i ordning ställt för att nyttjas till i morgon.

Nu var det bara till att vänta, sova en stund.

Hon skulle bara lägga ut placeringskorten. Innan det var hon tvungen att stryka till korten lite, så de skulle bli lite extra blanka, dessutom tog värmen bort eventuella bakterier.  I Vardagsrummet var det plast över alla tallrikar och över möbler, detta för att eventuellt damm inte skulle råka vara där i morgon.  Att plasta in allt hade tagit en, nästan två veckor. Men om hon gick upp vid halv sju i morgon så skulle hon hinna få ordning. H

Hon skulle nu bara ta sig ett bad, men innan det var hon tvungen att duscha. Så att hon kunde göra rent badkaret.  Sen skulle hon duscha en gång till, så att hon sedan skulle kunna ta i kranarna och tappa upp vatten i badkaret.  Samtidigt skulle hon torka rent Schampoflaskorna och tvätta händerna. Där efter skulle hon lugnt kunna krypa ner i badet.

Hon reste sig upp från stolen, ställde in den exakt på sitt ställe. Gick till kökskranen tvättade av den och sina händer, torkade noggrant händerna och gick till sitt sovrum. Tog fram kläderna hon skulle ha efter badet.  Tvättade händerna igen, torkade av kranen.  Tvättade en extra gång händerna så att hon med säkerhet, viste att inga bakterier skull vara i kontakt med hennes kläder.  Gick åter till sitt sovrum. Hämtade de kläder hon innan tagit ut ur skåpet, la kläderna i badväska. Den hade hon redan innan, vid förra badningen i morse spritat rent.  Tog på ett par plasthandskar som hon hade invid väskan, det var trygghet för henne.  Handskarna skyddade henne från att få bakterier från hantagen.

I badrummet hällde hon upp en spann med vatten, hällde i en deciliter Klorin för att ta död på allt, som skulle kunna tänkas bo där.  Toaletten och den lilla spolknappen torkade hon omsorgsfullt ren, det var ju flera timmar sedan hon gjorde det sist.  Där efter ställde hon väskan på toastolen. Torkade golvet med den blåa trasan. La den sedan i en liten plasthink med lock på. Tvättstället  torkades först av en gång där efter tvätta händerna med plasthandskarna på.  Av med plasthandskarna och tvätta händerna en gång till.  Skölja rent tvålen, plocka fram ny tandborste för att lägga den gamla sen i morse i en liten plastpåse. Nu var klockan mycket nu måste hon skynda sig.  Torkade rent handfatet en gång till, tvättade händerna. Tog av sig sina kläder, nu var det väldigt noga att vända kläderna ut och in. Lägga byxor och tröja i en plast påse som hon omsorgsfullt knöt ordentligt. Underkläderna i en annan påse.  Hälla ut vattnet ur spannen. Snabbt in i duschen. Sedan igen tappa upp nytt vatten i spannen  ännu mera Klorin.  Tvätta händerna, torka rent golvet efter avklädningen, skura rent badkaret, kranarna och duschslangen. Hälla ut vattnet ur spannen och igen tappa upp nytt. Fylla upp varmt vatten i badkaret. Kontrollera med termometer inte under 47 grader, då var det säkert och tryggt för henne.  Torka rent flaskorna med hårschampo och duschkräm sprita kranarna och flaskorna.  Hon är trött nu men för att våga lägga sig att sova var hon tvungen att göra alla sysslor annars bodde det så mycket ångest och rädsla hos henne.  Frågan som var i hennes tankar under badet, handlade om det var så att hon skulle våga släppa in några gäster i morgon. Skulle hon kunna tvinga gästerna att gå in i duschen innan de hade julkalas?   Eller om hon igen skulle lägga ut paketen och mat i svalen, det skulle nog vara tryggast ändå. För hur skulle hon kunna veta om de tvättade sig riktigt noga, så dom var utan risk? Nej mat i paket och svalen.

Jo så får det nog bli även i år.

9 december 2011 Skriv om att tvinga.

Det bara växte, det blev större och större. Gick inte att svälja. Gröten och de förbannade lingonen, klibbade fast sig i munnen på mig.  Bara hon kunde gå ut från köket, så skulle jag kunna skynda mig bort till hundskålen, Jag hade då blivit en gröt tallrik lättare, hunden lycklig över grötskvätten.  Men hon stod där, hon hade inte duschat idag, kanske inte heller igår. I alla fall så var Deo  nått som inte tanten hade upptäckt.  Hur jag än försökte att svälja så gick det inte.  Kände hur tårarna började visa sig i ögonvrån.  Kämpade med gröten som jag hade i munnen men det gick inte. Tanten lutade sig fram håret var fett och vissa delar av huvudsvålen kunde skymtas. Smaken i munnen och tantens stank, gjorde att jag var tvungen att spotta ut gröten på tallriken igen.  Samtidigt så Kräktes jag.

Talriken framför mig var nu en blandning av gröt, lingon och spy.  Tanten blev förbannad på mig, tog tag i skeden och tryckte in blandningen i munnen på mig. Tillsammans med orden som hon nästan fräste ut, om att inget skulle förspillas. Ungdjävel! Jag har nog fått hyfs på värre ungar än dig ska du se.

Samtidigt som orden ekade i mitt huvud, så kastade jag upp ännu en gång.  Hela köksbordet var en simmigspya. Droppade ner på golvet. Kärringen tryckte nu ner mitt ansikte i spyan, skrek att jag skulle slicka upp det.

På något sätt lyckades jag få bort hennes händer om min nacke. Med en otrolig kraft lyckades jag välta bordet och klappa till kärringen så hon föll.  Snabbt fick jag tag i jackan i hallen, skorna tog jag i handen öppnade fönstret och hoppade ut. Eftersom jag visste att dörren var låst med nykel som kärringen hade i sin ficka.

Bakom ladgården sprang jag allt vad jag kunde emot skogsdungen.   Bara jag kom dit skulle jag kunna gömma mig.  Nu hörde jag kärringens röst, skrek och sa att hon skulle ringa snuten och soc.

Ja men visst helt lugnt, gör det jag e van vid sånt. Tänkte jag där jag sprang.  Skogen omslöt mig och min räddning var här.  Ännu hade jag långt att gå, skog,  skog och åter skog.  Men det spelade ingen roll.  Kärringen och hennes djävla gård var långt bakom mig nu, några dagar i frihet skulle det bli igen.  Synd bara att mobilen inte var där jag var.

4 oktober 2011 Skriv om att åstadkomma något.

Har under långtid bara känt det. Så där i axlarna, det är där det ligger och gror.  Bakom skulderbladen känner jag, hur det trycker till lite.  Det eviga surrandet i axlarna säger mig att jo det är där, nått är det som måste ändras.  Jag vet bara inte vad det där är som skall ändras. Inte heller vet jag varför det skall ändras. Men ändras ska det. På något sätt, det måste liksom gå att göra. Ja inte ett enda steg tillbaka nu, utan magkänslan. Gå på magkänslan. Gör nått åt det som kan göras åt. Gör det nu! Innan trygghetsringen sluter sig och tar död på det sista i mig.

NU, nu måste jag ta det där steget som jag inte tog innan. Vågar jag, vågar jag släppa taget nu eller är det mera där till. Är det mera som ska till eller dras ifrån? Nej nu, nu ska jag verkligen göra det.

Stormvarning groteska stormar gropar sig, de gör sig rejält hemma stadda i hela mig. Steget va det ja. Herre min skapar steget väntan gör stegen fler större och svårare att ta. Nu, Nu ska det till. Nu gör jag det en två tre jag gjorde det. Jag sluter ögonen och finner ro lugnet sprider sig, axlarna känns inte längre. Värken i skuldrorna är inte kvar.

Bara trötthet, nu  har jag tagit de steg som jag borde göra. Vi ses där borta i landet bortanför, där kommer jag att åstadkomma ett liv.  Surret surrar snabbare, nu, tanken ekar inom mig, tänk om. Tänk om landet bortanför inte finns då, då dör jag utan slut. Då dör jag utan att veta. Då har jag inte ont av att inte veta. Då gör tankarna inte ont, inte ens i historian, inte alls.

Bomull, jo det är mjukt svalt, mjukt med svalkande virvlar ekar, ekar gör det. Jag tittar ut genom fönstret en sista gång.  Fönstret visar mig att jag innan jag ens förstod, hann med, är i landet ingenstans.  Jo jag är där nu. Vackert ?

Ord som beskriver skönhet och oljud finns inte i detta land, detta är landet bortanför.  Långt där bortanför……

Skriv om att bekymra sig

Jag satt där på stenen med fötterna i vattnet. Vattnet svalkade och tog bort den brännande känslan i fötterna. Vad hade hänt vad är det som gjorde att det blev så? Va det verkligen så att allt va mitt fel. Var jag delaktig i allt det som hade skett? Stenen som jag satt på började bli obekväm och kantig. Men mina fötter brände som eld. Mina barfota fötter som vandrat på asfalt ett tag gör ont, jag vågade inte titta under mina fötter för jag var rädd för att möta ilskenhetssår som egentligen hade behövt läkarvård. Nu fick de svalka sig i den lilla ån, det svalkade gott.
Var det verkligen mitt fel att alla pengar tog slut.Va det så att pengarna som min familj hade, var mitt fel, när de tog slut? Alla sa att det va så.

De där skorna pappa hade köpt, tyckte mamma var på tok för dyra. Det va mitt fel! Hade pappa inte behövt gå till skoaffären, så hade han inte ramlat in på puben därefter. Då hade pengarna som han hade, inte varit slut innan mamma fått sin del. Nej det var verkligen mitt fel allt ihop.
Hade inte pappa gått in på puben, så hade han inte blivit full. Då hade mamma inte behövt skälla så på honom, när han kom hem. Om pappa inte hade blivit skälld på, så hade han inte blivit så arg på mamma. Mamma hade sluppit bli slagen. Alla dessa kedjor av händelser för att jag behövde ett par skor.

Nej sannerligen jag skulle sitta här på denna stenen och svalka fötterna. Kanske kunde jag hitta nått ställe i närheten där jag kunde sova för natten. För jag orkade inte gå hem, orkade inte möta allt helvete som jag hade ställt till, bara för ett par skor.

Mamma och pappa klarar sig bättre själva, de behöver inte mig som kostar en massa mat och pengar. Fast det hade ju varit skönt med ett par skor nu eller i alla fall ett par mjuka strumpor som tog hand om mina sår på fötterna.
Mamma undra om pappa hade slutat att slå mamma nu? Tänk om hon blev slagen till döds. Hon hade ju hört pappa säga det nån gångatt han skulle döda kärringen om hon tjatar mera nu. Nej inte skulle pappa kunna slå, han som är så snäll…….

Ibland.

6 juni 2011 Skriv om något typiskt svenskt

Nej, inte heller denna gången överaskade hon. Även nu var det som att hon var precis lagom. Inte för färgstark eller för högljudd.  Överaska tänkte han, men för fan överaska nån djävla gång. Inte ens då de hade sex var det för mycket eller för lite.  Bara lagom, ljudlöst nä inte riktigt. Bara lagom pilsk.  Inte ens sminkade hon sig mera eller mindre.  Även här var det lagom.

Nu skulle de hälsa på hennes lagoma familj. Pappan som var en helt vanlig lagom pappa, klippte gräset lördagar den tid på dygnet som alla andra. Hennes mamma va lagom präktig,  och mammans mat var lagom god. Inget slösande på vare sig kryddor eller fett, bara lagom. Brodern och hans fru skulle komma dit samtidigt, hennes bror var allt annat än lagom. Hela hans kropp täcktes av tatueringar, hans hår var för långt och okammat.  Hans mörka ögon blixtrade till ibland, den tjocka kedja av 24 karats guld var alltid glimmande. Inte ens här var han lagom.  24 vem fan har 24 jo om inte hennes bror.  Broderns fru va inte heller hon lagom.  En ypperligt sexig kropp, brösten som  visade det dom skulle,  hennes blick  visade honom att deras sex var sex som gav mer. Tror inte ens deras sex var nog. Han kände hur han satt där i bilen och hetsade uppsig av sin flickväns brors sexliv. Inte  berodde det på hennes bror utan  på hans fru.  Åtsittande kläder som framhävde det som hennes kropp bjöd på.  Nu djävlar blev han kåt, de skulle stanna här.  Han tog sin hand på sin körande flickväns lår.  Harklade sig och sa till henne att stanna bilen.

-Nej, men det går ju inte Klas, vi är ju sena om vi stannar, jag vill vara där på utsatt tid, hörde han sin flickvän säga.  Den kåthet som han känt la sig genast på sin plats igen, för att inte komma tillbaka. Åter igen vandrade tankarna på hans lagoma tjej.  En typisk lagom helsvensk flickvän hade han. Hopplöst lagom tänkte han och den gnutta av inte lagomhet inom honom dog, sipprade ut i intet då han insåg att hans lagoma flickvän antagligen hade en helt lagom pojkvän.  En ljudlös suck fick plats i stunden, uppgivenhet och en ospännande lagomhet flyttade in i hans tankar. Nej, inget kunde vara mera lagom en han och hans helt lagoma flickvän, som hade sin lagoma familj.  Till och med den brokiga o-lagoma  broderna passade ju in som det helt lagoma svarta fåret som oftast fanns i varje lagoma svenska familjeidyll…. så till och med där bodde det lagomhet.

Utmaning 2011:79 – 20 mars Skriv om att vara lojal.

Hon satt mitt emot mig, jag som vuxen hade känt att nu är det nog.  Nu är det tillräkligt, nu måste jag reagera.  Flickungen var full med blåmärken, rivsår och illa läkta brännmärken.  Jag kunde inte se på längre, jag var tvungen att göra nått.  Hur skulle jag annars se mig själv i ögonen.

Hur eller var, när var frågor om tid.  Tiden var jag tvungen att ta mig, det var just det jag gjorde nu.  Det var därför vi satt här nu.

Hon hade bordet som skydd, jag hade frågat henne om hon inte ville sitta bredvid mig här i soffan. Men hon ville sitta i fåtöljen.  Jag hade redan förberett alla på att vi behövde lärarrummet, så jag kände mig trygg i att vi inte skulle bli störda.   Nu gäller det bara att flickungen, inte känner mig som ett hot.  Det gäller att ställa frågor som är öppna, inte ledande det gäller att hon känner att jag är någon som hon kan lita på.  Gud lilla tös, inte ska du behöva ha det så här tänkte jag. Just nu var jag nog lika rädd som henne.  Men jag var tvungen att förbise min rädsla.

– Jo, jag har märkt att du ibland har så många fula blåmärken, och det gör att jag funderar på hur dessa kommer på din kropp. Började jag samtalet.

– Jag brukar leka med min lillebror och han är ganska vild av sig, det säger mamma med. Svarade hon mig.

Där efterfortsatte hon med att rabbla upp saker som de lekte.  Listan var lång och ibland var hon tvungen att liksom tänka lite extra.  Gunga gjorde dom, lekte i skogen, klättrade upp för stegen.  Lekte krig.

–  Så alla dessa sår på din kropp, är sår, som du har fått när du leker med din lille bror?  Den stängda frågan  gjorde att jag bet mig i tungan.  Det var just det här som jag inte skulle fråga.

– Ja, mamma  är inte hemma när allt sånt händer . Svarade hon, genast ändrade det till att barnflickan som de hade inte hade så mycket koll på saker.

Jag hörde hur orden var ord som tränats in, dessutom visste jag att barnflicka, det hade dom inte.  Jag bodde i samma trappuppgång, och visste att mamman inte jobbade, dessutom var det oftast så att det var rena fylleslag hemma hos  den lilla flickan.  Där sprang karlar allt som oftast, det var många gånger som jag fått kliva över nått fyllo som sov i trappuppgången, även om just det var länge sen nu.

–         Min mamma säger till barnflickan hela tiden,  att hon måste se efter oss bättre, min mamma tröstar alltid mig och gör så att såren inte gör så ont.  Min mamma brukar säga till lillebror på skarpen, när han är dum emot mig.

Jag gick nästan sönder av alla intränade ord som flickungen sa. Kände att jag inte har kunskapen eller förmågan att göra det som måste göras.  Satt där helt utan kraft  visste inte hur jag skulle få henne att berätta.   Timmen gick, jag fick höra den ena storslagna historien efter den andra, om hur stor och duktigt hennes mamma var.  Vid skoldagens slut ringde jag det samtal jag var tvungen att ringa, rädslan över vad som skulle hända var något som jag fick se bort ifrån.  Det var med sorg och tunga steg jag där efter lämnade min arbetsplats.

Utmaning 2011:76 – 17 mars Skriv om en utsmyckning.

det var inte så att det behövdes, inte ens alls.  Det var mera att det behövdes skalas av, ta bort, fila rent. Nu blev det inte så, utan istället fick det ett lager till. En ring i näsan, en i ögonbrynet som glittrade till då solen fångade hennes ögon. Solen som hjälpte henne trolla bort trollen, och vanmaktskänslorna som fångade henne i stunder av nakenhet. Nakenheten som hon febrilt dolde med lager på lager. Färg på färg, attityd på attiralj.

Hennes sinne kunde inte någon ana, inget i hennes historia fanns att  beskåda.  Inget i henne avslöjade den sorg som bodde i alla dagar och nätter som hennes far varit mera än en far. En droppe till av den inköpta billighetslukten från H&M. En lång tröja och ett par tights under de allt för korta  shorts, tröjan  skulle sitta hårt och inte lämna något till fantasier.  Taghtsen dolde de allt för färska såren av de rakblad som skyddat henne från ondheten inom henne. Rakbladen som visade henne att det var hon som kontrollerade, att hon hade kontroll på smärta. Hon bestämde när det skulle göra ont.

De långa ärmarna på tröjan dolde alla de bevis om kontroll, armarna var utsmyckade med bubblande illa läkta ärr. Idag fanns der inget kvar att karva i. Därför var insidan av låren nu hennes hemlighet där smyckade hon sig med sorger och förakt. Det rum hon bodde i var ombonat och även de var lager som dolde sorger. Allt på sin plats allt symmetriskt  vackert. Tryggheten nu hette psyk i kvadrat.  Hennes far var inlåst och borta, hennes mor bedövad av de bedövningar som fanns att tillgå.  Själv satt hon här bara väntade på att svinet till gubbe, som sa sig vilja hjälpa henne skulle komma och söla ner henne med sin sjukhet.

Men hon hade bestämt sig denna gången skulle det inte få komma en sjuk djävel till Denna gången skulle kåtgubben få smaka på ett av hennes  mera använda rakblad. Denna gång skulle  hon göra gubben till stumpen. Stumpen av obrukbarhet.  Ett lager till av maskaran, sen kan aset komma in. Inom henne bublade det till av skratt stumpen skulle hon sedan kalla honom….

Utmaning 2011:75 – 16 mars Skriv om något tillkämpat.

Rasande raseri, flyttade in på sekundens hundradel. En liten ledsen flicka ligger i sängen och gråter, en liten flicka som är en prinsessa av vår släkt. Du är en av dem som genom förvandlingen blev ett As utan känslor. Vi älskade dig, bjöd in dig i vårt hem, litade på dig, vi skyddade dig, vi ville dig väl. Men i mitten av alla välvilliga viljor att du ska må bra.
Du knullade du, knullade sönder hela situationen, du våldtog min familj. Du våldtog mig i den heder av okänsliga vansinne. Jag känner inte nått för dig, för dig och ditt, du kunde lika gärna vara död. Så ser jag det, detta har du tillkämpat dig själv, genom dina val, dina handlingar.
Ett år av självförakt, har orsakats av dig, ditt självförakt knarkar du sönder.  Tänk dig, jag missunnar dig att knarka bort dina känslor, Jag missunnar dig att fly från dina tankar och dina samveten. Millimeter för millimeter vill jag skövla våldta och förkasta dig, dina lögner, och ditt väsen. En paradox i parodi i sjukheter bor det inom dig. En Liten flicka, en liten oskyddad flicka, råkade ut för dina sjukheter, du är ett djur, skam, skuld och samvete. Jag skulle vilja att du levde hela livet i din skuld och din skam som du så gärna kastar på andra.
Förlåtelse, nej det finns inte längre mera kraft att förlåta, för mig är du inget, inget annat än ett odjur. En liten flicka! Kommer att alltid minnas händer som var händer av någon annan, som hon inte ville ha på sin kropp. Det struntade du i. Du tog och tog.  Samtidigt som du gav henne skuld och skam. Skyldighetskänslor, som borde bo i dig inte i en liten flicka. Flickan har ett helt liv att leva. Och du har just nu orsakat ärr i kroppen på hela henne, i hennes hela liv.  Den lilla flickan är dotter till en mamma.  En mamma som just nu inte kunnat skydda sin lilla dotter.
Inget är längre vackert i dig, ingenting är längre vackert med dig. Det  finns inget vackert i dig utan bara sjukhet.

Utmaning 2011:27- 27 januari Skriv om miljöombyte

Det var verkligen behövligt det här. Så sa alla till mig. Även den som brydde sig mest, om mig. Jag behövde vilan från mig själv, behövde se annat, prova andra saker och andas annan luft.

Det var verkligen behövligt det här!

Hur fan kan alla dessa klokheter veta så mycket om vad jag behöver?  Hur fan kan de veta mitt bästa?

Hela min kropp skrek! För varje leende och vänlighet som visade sig framför mig, så fick jag en oemotståndlig lust till att skrika ut och spotta dem i ansiktet. De Djävlarna visste fan ingenting. De hade inte en aning och skulle ge fan i hela mig.  Jag gjorde det inte, jag svalde i stället klumpen i halsen och låtsades att de var dem som var dårarna, det var jag som vårdade. Tror till och med att det hade varit mera rimligt att det skulle vara så. Tror att jag hade varit mera lämpad för deras arbete än de någonsin själva skulle vara.

Lotta som hade arbetat natten till exempel, hon var hur konflikt rädd som helst. Egentligen var hon rädd för allt, till och med sig själv.  Måns som var hennes kollega hade inte samma problem, han hade sina problem hemma. Frun släppte inte till, han köpte sexuella tjänster genom nätet.  Hur viste jag det?

Jo, för det är mitt trumfkort. Det var jag som var den som satt vid den andra skärmen.  Det var jag som läste om hans sjukheter.  Det som han vill göra med flickor, som han inte skulle göra med sina egna döttrar.  Det var jag som stod ansikte mot ansikte med honom en gång då jag hade permis. Det var mig han suttit och chattat med sena nätter då hans fru sov. Det var mig han hade bestämt träff med. Jag visste redan då jag stod på stationen att det var Måns som jag skulle möta. Det är mitt Trumfkort.   Han är livrädd, för att det ska komma fram. Jag har trumfen, och han vet om det.  Men han tror att jag är rädd att han ska berätta, han tror att jag är rädd för honom.  På det förra stället jag var, fick en av vårdarna sparken.

Men för en gång skull ska jag tillbaka till min verklighet, det hjälper mig inte att se alla andras svagheter. Nu är det jag, mig det gäller. De vill att jag ska byta miljö, jag skall bort från Götet, bort långt bort till Agnes och Rune. Långt bort till något Djävla Marsfjäll! En som varit mest styrande i det hela, är självklart Måns. Han fick först med sig Stig och nu är nog de flesta anställda, över på Måns sida.  Om en timma vet jag, om en timma vet jag om Måns har fått sin vilja igenom. Att flytta bort mig från hans domäner. Det är klart att han inte vill ha mig här, jag stör den bild av honom som han vill visa upp. Jag får honom att visa sina svagheter, jag får honom att visa sitt maktmissbruk. Jag vet om att de på team suttit och diskuterat hans behandling av mig. Det ger mig ett övertag, samt den trumfen som jag har. Det övertag och den trumfen som jag har, ska jag visa i dag på mötet. Men det vet inte mina kontaktmän om. Sen efter det så får vi se vem av oss som kommer till det nu så berömda Marsfjället. Det Marsfjäll som tydligen krävs för att byta miljö.

Jo, Mormor just den här delen av mitt liv, är en del som jag är glad att du inte upplevt.  Men du mormor, det blir nog människa av mig med.