Utmaning 2010:190 – 10 juli Skriv om tvål.

i en burk lite till vänster står burken på den står det Anna. Det är  hennes tvål burk som står där. Ingen får röra vid den. Is i magen Anna har inte vaknat upp ännu, det hörs inga ljud från hennes rum inga skakningar av kläder eller  sängkläder heller.  Sakta men säkert börjar min egen ångest att  ta tag i mig.

Snart är klockan nio, det är den tiden vi fått till oss av terapeuten att vi ska väcka henne.  Idag är jag ensam med henne, instinktivt vet jag redan nu att det kommer att bli jobbigt om jag är tvungen att väcka henne.  Två minuter i nio, hjärtat börjar slå  hårdare nästan så  jag hör slagen från utsidan.  Börjar gå till handfatet som  är utanför hennes dörr. Tvålar in händerna,  sköljer av, tar sprit på händerna, sköljer av tvålen med vatten en andra gång. Två pappershandukar  tar jag  för att torka händerna  och för att torka av sprit tryckaren med, där efter två nya  pappershandukar  spritar in dem och  torkar av kranar, tvål  och spritflaskan helt. Sköljer mina  såriga händer,  tvålar in dem på nytt,  sköljer av, torkar,  spritar in dem åter igen.  15 år har denna proceduren holt på. Redan  då Anna var  6 år, sökte vi hjälp för hennes olika sett att bli ren på, idag är det hennes liv.  Pappershanduken som jag torkat händerna på  slänger jag i papperskorgen,  tar nya handukar och spritar in detta för att få öppna hennes dörr.  Redan då hör jag henne, spritade du in  handtagen.

-Ja, Anna. Jag har gjort allt det som skall göras, nu är klockan nio  och du vet att det är dax att gå upp nu.

-Ja, jag vet din djävla kärring men ut med dig så kommer jag, du har redan varit här förlänge, skriker hon efter mig då jag stänger hennes dörr.

Gråter stilla, åter igen känner jag hur rädd jag är för min egen dotter. Min söta lilla dotter som idag är fången av tvång och föreställningar, som inte är sånt som jag har kontroll över.

Jag hatar verkligen den sjukdom som fångar min dotter. Sitter i köket när Anna gjort  sig i ordning för  att ta sig an handtagsproceduren till hennes toalett.

Jag hör hur hon gnider sina händer för tredje gången, emot pappershanddukarna nu. Hör mig säga som alltid, säger det för att hon ska bli lugnt. Anna nu finns det inga bakterier kvar, nu är dina händer rena.

Slår mig själv i tanken, för att jag åter igen fallit in i OCD fällan. Jag hatar denna sjukdom varför skall det vara vi som är drabbade?  Inom mig hör jag en röst som säger att det är bara för att vi  är bra på att hantera det.

Nu hör jag hur hon torkar rent handtaget på insidan. Därefter tar hon kranarna inte en gång utan tre gånger för att försäkra sig om att hon verkligen har  torkat av  kranarna. Nu spritar hon handtag, kranar till sist kan hon då tvätt sina händer. Tar sedan av sig kläderna, tvättar åter igen tvättställ och nu även toalett-stolen tre gånger. Redan har den första timmen gått åt till att passa Anna, så hon inte  blir fast i sina tvångshandlingar. En timme till sen sitter hon i köket och äter mat som hon kollat temperaturen på.  Jag inser att det kommer att ta tid, att få min dotter till en vanlig söt  ung vuxen. En vuxen som inte ägnar sitt liv och  handlingar som fångar henne i sjukdomen.  Om det någonsin kommer att bli så Två års terapi har tagit bort  fyra timmar från morgonen.  Vi har liksom tjänat ihop  massor av tid från tvång men ännu har vi lång tid kvar. Många timmar, många timmar av ångest kvar…..

Utmaning 2010:174 – 24 juni Skriv om att hinna.

Redan på morgonen visste jag att tiden inte var knapp. Tiden var min, inte ens bråttom. Packade in allt lugnt om metodiskt. Husvagnen skulle bli enkel att ställa i ordning när vi kom fram. Klockan 12 skulle dottern sluta sommarskolan. Då skulle vi ge oss iväg, Tio mil bort.
Denna gången har vi valt den lite dyrare campingen, detta för att alla barn skulle följa med.

Klockan blev tolv, om en kvart skulle dottern komma hem. Hon hade tjatat mest om att åka ut. Redan efter fem minuter dök tösabiten upp. Då gav vi oss iväg. Så som alla bilturer körde maken, lillkillen tittade på sin dvd och spelade på sitt nintendo DS, döttrarna lyssnade på sin musik. Fast efter bara några minuter sov mellan tjejen. Själv satt jag och stickade på något projekt som aldrig skulle bli klart.

Det var då det hände, två eller tre bilar fram såg vi hur en last bil körde rätt in i räcket mellan körlederna. Vi var en bit ifrån men det fyra bilarna innan oss körde rakt in i lastbilen. Den första bilen trycktes längre och längre in under det största schabraket. Vi stannade vårat ekipage för att se om vi kunde hjälpa till på något sätt.

Det blev kaos, killen i den fjärde bilen var den som var mest hysterisk. Bil nummer två vågade vi oss in i, jag fick ut flickan i baksätet, maken fick ut både mamman och pappan. Den lilla flickan tittade på mig med en glasartad blick sa inget överhuvudtaget. Jag tog mig ann den lilla flickan, maken fick ta hand om de andra. På något sätt visste jag att flickan inte blivit sådan av själva krocken utan hennes blick sa mig att hon befann sig i sin bubbla redan innan. Vi gick en bit bort från själva olycksplatsen. Filten la vi på en gräs plätt vid en fordons-kontroll plats, jag satte mig mitt emot henne. Hennes ögon tittade på mig, men det var inte mig hon såg. Jag vågade inte röra henne för jag visste inte hur hon skulle reagera.
Helt plötsligt började hon hma och vagga fram och tillbaka. Instinktivt gjorde jag likadant. Fast jag lärt mig att jag inte skall göra så med autistiska barn. Men här kändes det rätt. Mellan dotter kom fram till oss och berättade att ambulans och polis nu var på platsen. Jag sa till henne att de fick fortsätta ensamma, att jag kom när jag visste att flickan hade det bra och var på en trygg plats. En polis kom fram till oss och sa att de skulle köra flickan till ett jour hem, jag sa då att jag följer med flickan. Polisen frågade vad jag hade för annknytning till flickan.
Jag berättade att jag inte visste vem hon var men att min kompetens sa mig att flickan var autistisk.

Instinktiv visste jag att Campingen och jag inte skulle träffas i dag. Min på började semester var redan avslutad efter en halv dag, Jag var åter på väg in i arbetet.
Jag som trodde att jag skulle hinna med att ha semester…..

Utmaning 2010:171 – 21 juni Skriv om semester!

Det räcker med att ungarna slutar skolan för mig, då intar ledighets-ledigeter i mig. Slipper alla lappar, som jag ändå inte kan hålla reda på. Slipper Tjatet om Läxor. Ungarna kan var uppe längre på kvällarna, vi har inga tider att passa.

Bestämmer vi oss för att campa, handlar det bara om hur mina pass ser ut. Inte ens det spelar någon roll, eftersom jag inte börjar jobba fråns klockan tre som oftast.

Semester… regnsmatter på husvagnen är musik för mig.

Att vakna klockan 7 i husvagnen gå ut i förtältet, fixar kaffe, smyga mig ut med solstolen för att möta solen, skriva puffen till fåglarnas sång.

Behöver jag mera?

Nej inget, bara vetskapen om att jag kan sitta här i solstolen skriva, njuta och bara vara, behövs det mera? Jo, ett hav, ett berg, solen, månen, fiskmåsarna, kluckandet emot berget, styvmorsviolerna, doften av tången som sakta ruttnar.

Då är jag där,  i just det sammanhangen som jag lever för.

Men även en tidig morgon, min lilla vita lilldatorn, markisen utdragen, kaffet på bordet, fötterna uppslängda på stolen bredvid.

En skrivpuff, kaffe dofter, fågelkören och trädens susningar, herre min skapare blir härligherskänslor av bara tankarna.

Just där ute på altanen under markisen tidiga morgonar, Blev ”jag föredrar att kalla mig impulsiv” född.

Ett år sen.

Jag saknar skrivandet just nu. Saknar altanen och dagarna då jag satt och skrev min debut bok. Tänka sig ett år har gått,  snart är det ett år sen som boken trycktes.  Ännu har jag boken  sparad på min dator även om datorn är en ny inköpt dator.

Semester, skrivpuff ser att det idag inte blev den vanliga skriften, utan en rent av ur personlig text om mig.

Textern borde inte få bo här på denna bloggen utan bara på Malix.se

Men idag får detta duga som pufferi. Det är sommar, härlighetskreativiteter till vänner som jag under året som gått och lite till lärt känna. Får jag plats med ett litet tack till er Här?

Klart jag får det är ju min blogg!!

Tack till er alla, för att jag fått förmånen att läsa av er och lära mig så mycket. Den största lärdomen är nog hur olika vi tänker, vilken tur att vi gör det. Ett ord och ibland  20 inlägg som skriver om samma ord, men ur 20 olika håll.

Tack för att ni finns och att ni trots min frånvaro från och till,  ändå tar er tid att läsa av mig.

Skimmer är någon som följt mig även på min andra blogg. Marmoria du vet själv vem du är och vad du betyder…… Tack!

Även om ditt namn nu inte finns här, tog bara två,  för dessa två är motsattser i skrivandet tycker jag.

Så även om ditt namn inte finns med här nu,  så är du betydelsefull för mig,  utan er hade jag inte haft modet att våga ge ut min bok.

Herre gud, vad mycket text det blev idag, jo klockan är bara åtta ännu och min lilla tablett är inte intagen.

Det är just det som gör alla orden, adhd och orden är många för mig.  Ni utan adhd kanske hade klarat er med 10 ord som sa mera tydligt än detta. Men se ni, en bok med tio ord den lär inte vara skriven av mig……

Utmaning 2010:10 – 10 januari Skriv om nya friska tag.

Likt den friska vår vinden, som griper tag i livet efter mörkret och vinterkylan.

Lika friskt griper den nya ivern mig, i mitt nya projekt.  Alla dessa vindar, alla nya tankar som flyttar in och bosätter sig för ett kort tag. De bara bor där, helt plötsligt finns de. Ivrigt hittar jag roligheter i dem, ivrigt vill jag prova på göra och lära. Tills nästa vind flyter in, fläktar bort den ny-gamla, pluttar ut och sopar ren, en ny tavla blir klar i tanken, den gamla tas ner. Ställs undan. Mina halvfärdiga projekt stannar upp, står still och flyttar bort.  Långt bort, inte här.

Vindarna ute är nya vindar i ett ekologiskt system. Mina inre vindar är nya i mitt ekologiska system. Friskheten är impulser av oförberedda otänkligheter i nyfikenhet. Rikedom i tusen mils-tanks-sekunder.

Utmaning 337 – 3 december Skriv om en explosion.

inte långsamt, inte alls långsamt närmar sig den krypande smygande känslan. Den anas inte ens, till en början bara som en lite smygande frustrerande krypning, jag känner inte till den, inte att den finns där just då. Ett lite steg ett ynka steg, ett ord, ett obetydligt ord. Gör att det lite vågigt smyger sig fram och tillbaka, just här om jag stannat, just här just nu, då kan jag backa tillbaka, mota bort, de rullande sekunderna, som känns lite,  bara lite mera än vanligt. Vanligtvis ser jag inte det, känner det inte, är inte medveten, min son känner det, därför gör han lite till och lite till om ingen, hjälper honom att stoppa upp det.

Min make har sett det, redan innan jag och min son ens fattat vad som är på gång,vi vet bara att det bara hände. Vi har inte dessa små tecken synliga, för oss. Dessa små grus korn, av tecken. Bara de som står utanför oss som känner oss, vet om våra ramar och mjuka kanter, om oss. Bara våra nära vet när vi hamnar där.  Det är här vi kan bli hjälpta, det är just här!  Innan bägaren rinner över, som vi kan slippa de mera färgstarka och sprakande explosionerna, som ibland visar sig av oftast små små missförstånd i oförstånd. I stunden när vi visar de mindre bra sidorna, när den färgspraknade ovackerheten är,  är inte vi ens där.  Vi är långt, långt borta. Vi är inte ens vi, utan ursprunglighets indivder som missat, tappat fokus som åter igen lurats oss själva att nu, nu måste jag explodera ut i raserier och vansinnes dåd. Det vackra och sköra i oss blir fult hårt och kallt. Samtidigt som kylan inom oss, värmer upp tankarna som kokar över.

Lika snabbt som explotionen exploderar,  lika snabbt blir vi sedan små hjälplösa, skam fyllda, offren som igen, åter igen, kommit på att denna gången, glömde jag av vilka val, som jag kunnat välja.

Utmaning 297 – 24 oktober Bara 2 månader till julafton, skriv en önskelista

Min önskelista till jul. Tänker Thåström Som Sjunger tack för en underbara Jul, nästa slinga jag kommer på är “För det haaar han lovat”

Nu har jag så stora önskningar på själva julen, det kommer att vara en jobbande jul. Därför firas den inte här hemma.  Men en bra julande klapp hade varit att få trycka en andra upplaga av min  Nu nästa nytryckta bok .  Att mina barn mår bra är även det en fin liten klapp. Att min kära underbara farmor även detta året skall kunna fira jul med oss är oxå en underbarhets klapp på listan.

Att jag äntligen kommit mig för att fixa allt runt det jag borde göra är även det något jag skulle vilja bli en inslagen finhetsklapp till julgransmattans klappar.

Tänk en av de finaste klapparna jag skulle kunna önska mig är mod, Mycket mod. Så mycket mod som jag inte idag har men skulle vilja våga samla på mig är att be min barndomskamrat att se en episod från en annan sida och att vi båda tog ett steg bort från situationen och förlät varandra, Jag kan se det från hennes sida men jag misstänker att hon inte ser ut från sitt perspektiv ännu för då hade hon suttit här och druckit Jul-tea med mig på julafton. Idag vågar jag knappast tänka tanken.  Inte hoppas, inte se utan den klappen seglar på andra hav dit jag inte har kompassen.  Dessutom är det full storm och så svårseglat att jag inte ens vågar mig dit.
Kan till och med se min egen feghet i just denna klapp.  Det tankar och de förlåt som jag sagt och visat har inte hjälpt.  Men hade jag inte reagerat så hade jag inte kunnat sitta här idag och önskat.  Jag skulle ha svikit mig själv om jag inte gjorde det jag gjorde.  Den sista klappen lär jag få vänta på men ska  dricka min kopp med Jul-tea och ha henne i tanken………. Hon är värd det…..

 

Technorati-taggar: Jag föredrar att kalla mig impulsiv,julklappar,utmaning,skrivpuff.

Utmaning 289 – 16 oktober Skriv om att slå.

jag skriker, jag kryper ihop i hörnet och gråter ut alla sorger, tårarna stelnar inte. vissa stunder strilar det vackert för att sedan åter igen återgå till att forsa livet härlighets härligheter finns inte har aldrig funnits. Livets grymheter är grymheter som minns, finns och återminns. Jag reser mig upp torkar tåren som just föddes, borstar av mig sorgen mina ögon är inte ögon av svaghet nu. De ögonen har jag gömt undan långt inne i mig. Alla jag möter, dräper jag med blicken. Den som först får smaka på mitt slag slår jag sönder till bitar. Han får tillbaka alla blickar och all galla som jag har mött. Nästa slår jag för att jag kan, nästa och nästa med. Nästa och nästa mins jag inte jag bara slår slår och slår det är inte ens jag som slår längre utan mina reflexer…….

Carina Ikonen http://www.litenupplaga.se/511

Litenupplaga.se – Spännande böcker i liten upplaga

Source: http://www.litenupplaga.se

Hon beskriver den där lilla delen, som kallas ADHD och som rör till bland tankar och känslor, på ett sätt som får läsaren att förstå problematiken och känna djupaste empati men också äkta glädje. Hon delar frikostigt med sig av egna tankar och upplevelser. …

Technorati-taggar: revanch,slå,sorg

min bok som kan handlas här

Carina Ikonen http://www.litenupplaga.se/511

Utmaning 282 – 9 oktober Skriv om ett konstverk.

Hur ska jag kunna skriva om mitt konstverk? Är det ett konstverk eller är det bara timmar av en massa tristess där penseln dansar på en tavla för att bara vara färg? I alla fall så kommer det vara en framsida av min bok tavlan kallar min man ADHD.  Boken kommer snart ut och kommer att heta Jag föredrar att kalla mig impulsiv.

Kanske är det just det tavlan är en

djävla massa lösryckta trådar som ska bilda ett sammanhang????………………….. 

Technorati-taggar: bok,konst,adhd,impulsivitet

Utmaning 274 – 1 oktober Skriv om att läka.

 

Det var inte igår, inte i förrgår heller. Jag kan erkänna att det egentligen var väldigt länge sen.  Rent av på tok för länge sen. Jag hoppas du förstår hur längesen jag menar att det är! Jo det är klart att du gör, du som alltid är så klok förstår ju så mycket. Men se du, det var så att jag var tvungen att vila upp mig, jag var tvungen att ta i tur med det som var mitt, rensa ut lite grann. Verkligen ta hand om det som var mitt. Jag kom hit idag för att säga att min kropp, mina tankar och jag verkligen har arbetat, även tagit hand om. Jag menar nästan att idag är vi ett vi alltså jag, min kropp och mina tankar är hela igen. Vi är inte isär. 

Jag har genom tiden tagit mig ann min del av det som var vårt. Du vet det vårt som inte finns längre.

Idag är jag tacksam för att det inte finns. Idag är jag styrkan i mig inte i någon falsk låssas styrka som blir stark av att vara behövd. Jag inser att detta var nödvändigt att genom gå, det var du som var den som skulle visa mig, riktigt lära mig att jag är jag och mitt det är mitt ansvar.  Nej du kan inte ta åt dig äran då har du missat poängen, men genom ditt lite ruttna och sofistikerade sätt så gav du mig kunskaper. Jag tycker ärligt synd om dig att du inte förstår, vad jag menar. Dina handlingar var just de rätta för att ge mig kunskaper, men så orätta för att ge dig samma kunskap. Ja, jag säger då de, det var länge sen men det var just så länge sen som det tar för att läka och hela. Att läka såren som jag tog emot från dig tog så lång tid, idag är jag klok nog att inte falla tillbaka, idag är jag klok nog att inte se ditt skimmer. Så du jag har inte tid, vi ses, en annan gång eller så gör vi inte det. Ha det bra nu och lev livet i härlighet, fast du gör det i din härlighet sno inte andras.

©µ malix

Technorati-taggar: läka,kunskaper,ärlighet,tid