slag för slag, ord för ord. För varje ord blev slagen ett snäpp hårdare, för varje slag blev orden vassare. Hon var inte värd mera, inte i sina ögon, inte heller i hans ögon. Varje slag som slogs var hennes bekräftelse, på deras syn på värdelöshet. Vad fick henne att tro, hur kunde hon inbilla sig, det är klart att han slår.
Allt var ju hennes fel, hon hade ju gjort sig till, mera än vanligt. Vem inbillade hon sig att hon var? Han var ju hennes karl, han var herren i sitt eget hus. Hon missade tömma soppåsen idag, hade bränt vid såsen. Det är klart att han är förbannad, det är klart att han slår.
För varje slag blev hennes syn starkare, tankarna mindre och mindre. Sparkarna i sidan gjorde mindre ont, ju fler sparkar han fick in, blodsmaken i munnen var varm och lite sötaktig. Snart hade han bestämt sig för att det skulle räcka för denna gången, det viste hon.
Hon ser att han rör på munnen, men hör inte hans röst, hon ser att han ruskar om henne men känner inte längre hans kraft tag. Hon vet ser den glasaktiga blicken, den tomma livlösa kroppen inom henne känner hon frid, Han kommer aldrig någonsin mera, kunna ge henne heta illröda kroppsmärken. Hon ser den tomma blicken, blodet som skvätt upp på väggen, blodpölen på golvet.
Mannen som skakar den livlösa kroppen. Hon är lugn och ser med sorg på den sorgliga solikiga bilden, skådespelet av en torftig man och en torftig illa slagen kvinna.
Tryggheten gror inom henne, denna golvliggande kvinnan kommer aldrig mera ta emot slag, av denna vildsinta man. Hon vill skrika gapa och slå mannen, för att han ska inse att hon inte längre känner slagen, men hon når inte fram till mannen.
Hon lever i en annan värld, mannen lever i en annan värld.
Hon kan bara beskåda detta spel, hon känner sorger som mannen i vetskapen känner. Hon ser honom, hon ser hans kärlek, hon ser att han tillslut upptäcker och ser sin kärlek ,men nu har han ingen längre att ge sin kärlek till. Hon känner vanmakt över att kvinnan på golvet inte någonsin kommer att se den kärlek som hon ser just nu. Hon vänder sig om går bort, inser inte att kvinnan på golvet är hon…….
malix.se.malix
Mycket bra skrivet med enorm inlevelse. Tuff verklighet.
En text som från första raden tar ett hårt grepp runt mig, och inte släpper det förrän långt, långt efteråt.
Jag läser det som att hon faktiskt dör och hennes själ går därifrån. En stark text. Tycker också, de senaste gångerna jag har varit inne och läst, att det blivit mer strukturerat och tydligt. Det tilltalar ju mig, som du vet. Bra jobbat!
Du är bra på att skriva berättande text också. Det är lätt att leva sig in i din text. Tycker speciellt om att du använder ordet torftigt, de säger så mycket om människorna du beskriver.
När en kvinna är i en situation som i din berättelse, känns det som att det enda hon kan göra är att, som du också beskriver, avskärma sig, att försvinna bort mentalt. Bra beskrivet, tar hårt i mig.
[...] morgon för min själ. Även om internet krånglade då jag skrev min skrivpuff så jag fick skriva om allt, så gör det inget. Jag hade ju mina färger att ta till istället. Även vårat lilla samhälle [...]